Festivalen København Danser har höga pedagogiska och konstnärliga ambitioner

En överblick på festivalen København Danser vittnar ärligt talat om en förbluffande beundransvärd ambition i såväl förmedling, som internationalitet och konstnärlighet. København Danser som under ledning av den tidigare solodansaren Ulrik Birkkjær och föreställningsledaren (producent + regissör) Thomas Mieth, var ursprungligen tänkt som en traditionell festival, men den utvecklar sig i allt högre grad i riktning mot ett mer okonventionellt, imponerande kuraterat format, vars syfte sträcker sig bortom själva upplevelsen i sig och mot att kommunicera. Programmeringen är engagerad, originell, tankeväckande och buren av en övertygande tilltro till kroppens och rörelsernas uttrycksfulla konst.
I förra veckan dansade israeliska Batsheva Ensemble koreografen Ohad Naharins showcase Decadance #22 på teatern Østre Gasværk, medan en grupp dansare från Parisoperans balett visade utdrag av signaturverk av Maurice Béjart, Roland Petit och Angelin Preljocaj från den franska repertoaren. En presentation av två vitt skilda delar av dansens värld med Batsheva-gruppen som exponent för samtidsdans gentemot de franska dansarna som representanter för en av den klassiska dansens lagerkrönta boningar.
Lite senare i sommar går København Danser i dialog med Copenhagen Pride, när Lee Ballets Trockadero de Monte Carlo 17-20 augusti uppträder på Folketeatret i Köpenhamn. En ensemble av män dansarn ”en travesti” det vill säga utklädda till damer vilket alltså betyder manliga dansare på tå iförda tutu och tiaror.
Den konstnärliga spännvidden är alltså så bred som den närapå kan bli, men parallellt med föreställningarna, arrangerar København Danser vidare öppna workshops, dansundervisning och andra visningar med inroduktion av dansfilm på Cinemateket.
När det gällde att engagera publiken under Decadance #22 gick det tillfälligtvis så långt att ett dussin orädda kvinnor i publiken lät sig lockas upp på scenen. Vad beträffar programledarparet Ulrik Birkkjær och Thomas Mieth, så kommer de under aftonens gång upp på scenen i strumplästen, med skorna i vänstra handen med siktet i ögonhöjd för sina hjärtliga introduktioner.
København Dansers profil är med andra ord i hög grad personligt utformad och med ett personligt tilltal. Det är en förmedlande och pedagogisk blick i budskapet som är såväl internationellt som konstnärligt. Ulrik Birkkjær menar att ”dansen ska rädda världen”. Detta är ärligt talat en förbluffande och beundransvärd programförklaring.
Birkkjær-Mieth måste naturligtvis också sälja biljetter och när det gäller detta är paret extremt skickliga kommunikatörer på de sociala medierna, där visionen och berättelserna kring de besökande grupperna byggs upp med fantasi och inlevelsefyllda drömmar.

En personlig och förmedlande stil
Upplevelsen av København Dansers föreställningar landar någonstans mellan ambitionen och de begränsningar den fortsatt beskedliga budgetar för projektet möjliggör. När det gällde Batsheva lyckades inte København Dasen att presentera Ohad Naharins Huvudkompani, Batsheva Dance Company, men dess juniorensemble. Detta har inte varit så särskilt tydligt i förhandsmaterialet, men även om de unga dansarna fick hela salongen med sig, så fattades det både dem och verket, Decadance # 22, den självlysande djupa, hudlösa ärlighet och det allvar som är kännetecknande för Batsheva Dance Company.
Tillsvidare så kan upplevelsen av dansarna från Parisoperan i Østra Gasverks nakna industriella rum aldrig sammanliknas med den sublima konst de skapar i det neobarocka bladguldsdekorerade operahuset, Palais Garnier. Där upphöjs stjärndansarna bokstavligt talat i en distansering bort från publiken, men där de i Köpenhamn istället kommer helt tätt inpå i en form där deras distinkta stil kan framstå som överdrivet konstlad.
Som en ersättning för en full orkester har København Danser sträckt sig så långt det var möjligt med en kammarensemble och transkriptioner av det symfoniska partiturens volymer, men det hade vart bättre att använda bandad musik: Klangen var spänd och i passager skärande och det var tydligt att dansarna och musikerna inte hade haft tillräckligt med repetitionstid tillsammans för att hitta samma tempi.

Vår tids yppersta moderna och klassiska dans
Därför framstod som starkast på scenen Jacques Garniers folkdansinspirerade trio för tre män Aunis (1981) med tre dragspelare på scenen samt Maurice Béjarts Le Chant du compagnon errant (1971) för baryton med pianoackompanjemang: En uttrycksfull och känslosam duett för två män till Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen (1971) som verkar skildra en romantisk figurs sökande med ödet som medvandrande vän. Duetten som ursprungligen är skapad för Paolo Bortoluzzi och Rudolf Nurejev blev här dansad med nobel auktoritet och inlevelse av Parisoperans förstadansare Mathieu Ganio och solisten Audric Bézard.
Mathias Heymann, en av kompaniets allra mest framstående konstnärer, fick vi uppleva en glimt av i en neoklassisk luftig duett, Comme on respire, med den senast utnämnda étoile-dansaren Hannah O’Neill, liksom det var vördnadsbjudande att se Amadine Albissons och Ludmila Paglieros formsäkra och koncentrerade tolkningar av Giselle och Carmen. Få dansare och kompanier i världen arbetar i en sådan hög grad med utformningen och perfektionen i detaljerna.
Med en både poetisk och fysisk beskrivning av kroppens skälvande hudlösa begär famstår duetten Abandon från nutidskoreografen Angelin Preljocais helaftonsbalett Le Parc (1994) som det verk som bäst materialiserar København Dansers dröm om att presentera tidens yppersta moderna och klassiska dans och mötet mellan de båda konstformerna.
Hängivelsen. En dans för en man och en kvinna – Mathieu Ganio och Amadine Albisson – där hon sträcker sig ut mot mannen, hon begär, och och hänger sig kroppens lust. Barfota, bara iförd en vitt nattlinne och utslaget hår, går hon fram mot honom och för hans hand i en smekning mot sin egen kropp. Hon slingrar sig runt honom och kastar sig i orädd i en ihoprullad saltomortal i sin älskares famn, så att de med ett ”teatralt trix” når ett klimax i en spektakulär, centrifugalt sugande kyss, som drar hela rummet med sig i sina tvära kast, så att man under loppet av en sekund närapå själv låter sig förföras och förlorar markkontakten och själv drabbas av yrsel och längtan och kärleken i den egna kroppen.

Alexander Meinertz