Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 18 april 2024

Popping om kärlek och framtidsmänniskor

2023-06-13

Fakta:

Namn: Love. Just as the caterpillar thought the world was ending it became a butterfly// Transhumanist. How human is human//, Ljus: Jesper Kongshaug.
Koreografi: Lene Boel
Musik: Rex Casswell
Ensemble: Malthe Ørsted (Love), Martin Karlshøj och Malthe Ørsted (Transhumanist)
Plats: Brøndsalen, Frederiksberg,(Love), Det Kongelige Teater, Skuespilhuset, Lille Scene (Transhumanist)
» https://nextzonemoves.dk/index.php/en/next-zone

Koreografen Lene Boel och hennes kompagni Next Zone har presenterat hela två dansföreställninger på scenkonstfestivalen CPH Stage. Först solot Love med undertiteln Just as the caterpillar thought the world was ending it became a butterfly, där Malthe Ørsted på ett imponerande sätt under 40 minuter ger sig hän i popping och diverse andra varianter av electric boogie som robot-dans, gliding, sliding, waving, tutting, finger-tutting med mera.
Malthe Ørsted är bland annat känd för sitt samarbete med Steen Koerner i Koerners stora hip hop-föreställningar som Nøddeknækkeren, Cykkelmyggen Egon och Life is a fairytale. Nu får man i Lene Boels Love uppleva honom i en mer abstrakt och expressiv dansföreställning, där han går igenom alla de känslor, kärleken kan leda till i allt från begeistring, glädje och hängivelse till ångest och vrede.
Påhittigt är Love iscensatt i Brøndsalen i Haveselskabets have vid Frederiksberg Runddel i Köpenhamn. När mörkret faller en timme före midnatt står publiken utanför och tittat in på dansen genom Brøndsalens mycket stora fönster, som nästan går ända ner till marken.
Malthe Ørsted och Brøndsalens nakna rum blir flott och stämnigsfult belyst av Jesper Kongshaugs videoprojektioner och projektorer i olika färger. Vi i publiken får höra Rex Caswells välkomponerade elektroniskt svävande och pulserande musik genom trådlösa headsets.
Vi ser massor av isolationsteknik och ett fint flow i Malthe Ørsteds rörelser, men også poppingens karakteristiska ryck i kroppen. Imponerande skruvar sig den långbente dansaren sig med sina korsade ben upp och ner från golvet. Såväl fingrar som armar formar han som hjärtan och han besitter en stor expressivitet i både kroppen och mimiken.
När ljus och video mot slutet av det lite för långa men ytterst väldansade solot, blir till mörka skyar, samtidigt som rytmerna blir alltmer bastanta, försvinner han i sina grå joggingkläder, för att komma transformerad tillbaka i nya grå kläder. Hans darrande rörelser med fingrarna och musklernas darrningar leder tankarna till undertitelns engelska ordspråk ”Just as the caterpillar thought the world was ending it became a butterfly” (Just när larven, trodde världens undergång var kommen så blev den till en fjäril), som antyder att allt nog ska gå bra till slut.
Lene Boels popping-duo Transhumanist. How human is human kunde istället upplevas på Det Kongelige Teaters Lille Scene i Skuepsilhuset, där Malthe Ørsted nu dansade tillsammans med Martin Karlshøj. Den sistnämnde har även ingått i nära samarbete med Steen Koerner, blandt andet i projekt i Næstved med urban dance och geometriska former. 2015 var han en härlig grottmänniska i Lene Boels 7 Runer, och i april i år medverkade han i Lene Boels mycket fascinerande dubbelföreställning Joyous & 4 Horsemen.
www.danstidningen.se/2023/04/30/sprudlande-internationell-streetdance/
Martin Karlshøj och Malthe Ørsted, är till sina kroppskonstitutioner mycket olika, men passar ändå bra ihop tillsammans när de utvecklar var sitt solo. Man slås av tanken om det är dansarna som styr sina egna kroppsdelar eller om det tvärtom är den ekvilibristiskt robotaktiga dansen som gör det.
Omväxlande ser vi hur det två dansarna till musikens elektroniska ljud och rytmer styr varandra som knapptryckningsbara maskiner. Det blir både skojigt och allvarligt i den alienerade dansen där tempot varierar mellan snabba up beat till slow motion.
Bland annat bjuds det på skojiga lyft och fina skakiga rörelser och en spännande sekvens när de två dansarna använder sina armar som ringar runtom varandra. De excellerar i isolationsteknik, och kan fixera sina huvuden, medan resten av kroppen rör sig. Martin Karlshøj är till och med i stånd till att dansa med sin egen hjässa, som han rytmiskt kan rycka fram och tillbaka.
I en tid när artificiell intelligens tar mark kommer man att tänka på att framtidens människor kanske kommer att röra sig som popping-robotar.
Jesper Kongshaug har som vanligt skapat en fin ljusdesign, som bland annat får dansarna att kasta skuggor på fondväggen. Rex Caswells elektroniska musik understryker ett alienerat univers i den cirka 40 minuter långa och fängslande ”Transhumanist”, som plötsligt och brått upphör.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser