Metropolis har kommit igång med smittsamma skratt

Den årliga sommarfestivalen Metropolis, där Københavns Internationale Teater, KIT, presenterar scenkonst i det offentliga rummet, kom igång i veckan med premiären på Antoinette Helbings nya föreställning The laughing crowd. En härlig hyllning till skrattet i alla dess former.
Den nya föreställningen, som är skapad för åtta performers, är en vidareutveckling av Antoinette Helbings succésolo The laughing game från 2020, som koreografen själv uppförde i bland annat det intima scenrummet på Bådteatret.
Antoinette Helbing är också själv med i gruppen av sina åtta skickliga dansare och performer, som nu intar en stor kal hall inte så långt ifrån Copenhagen Contemporary på Refshaleøen.
Karakteristiskt för Antoinette Helbing är, att hon både är en undersökande och konsekvent koreograf, som man också kunde uppleva det i hennes senaste verk The Mirror Project (se recension www.danstidningen.se/2023/01/26/spegelbilder-och-satt-att-se/). Nu är det den kropsliga skratt, dess ljud och känslor och de sociala interaktioner skrattet framkallar, som är föremål för hennes undersökning.
När publiken kommer in i hallen, står sex av performerna i Inbal Lieblichs fantasifulla brokiga kostymer och möter publiken med smittande leenden och intensiva ögonkast. Långsamt utvecklar sig leendena till skratt medan performerna blandar sig med publiken, och i stor gemensam grupp går vi alla allt längre in i den stora hallen. Med en mikrofon förstärks skrattet från några av performerna, som också börjar att dansa till rytmerna från Randi Pontoppidans musik.
När hela gruppen människor har nått fram till slutet av hallen, kommer en röd Toyota plötsligt överraskande körande in i den stora hallen. Vi har glada skratt inne ifrån bilen och ut stiger Nanna Stigsdatter Mathiassen och Thjerza Balaj, som inte bara ikke är festande väninnor, men också smittar oss med sina glara skratt.
Men skrattet i The laughing crowd innehåller många olika ljud och variatoner. Beck Heibergs soloskratt växlar i uttryck från skratt till gråt, och på liknande sätt det kroppsliga uttrycket, där han både står rakt upp eller ligger på golvet. Daniel Norback udveckler i sitt skojiga, mimiska och gestikulerande solo ett skratt i riktning mot sång. Den blixtsnabba Andreas Haglund, som både springer och cyklar genom rummet, lyckas ge skrattet ett exalterat och hysteriskt uttryck, i likhet med Max Wallmeier, som kommer med plötsliga och överraskande utbrott, som om det vore för att täcka över genant ösäkerhet och Birgitte Skands verkar både överraska sig själv och publiken, när hennes härliga bubblande varma och kroppsliga skratt nästan vekar omöjligt att stoppa.
Dynamiken är fin och omväxlande i den timslånga föreställningen, där de åtta performerna rör sig var och en runt i bland publiken, hittar ihop i par eller i en grupp. Vi upplever skrattet och alla dess olika känslomässig urladdningar som både förlösande och utmattande och inte minst som ett fantastiskt smittsamt fenomen med många olika klanger.