Ända in i dansens hjärta

Mari Carrasco rör sig mellan dans och teater med lätta steg. Kanske är det inte så stor skillnad, egentligen, tycks hon mena. Känslan för rummet, att ta det i besittning med rörelser eller ord, eller bådadera. Och låta allt omslutas av musiken.
The Heart skapades redan 2020, men fick vänta på grund av pandemin. När den nu haft premiär, har den väsentligt större, och lite senare tillblivna, produktionen Remind Me I’m Not Dead först mött en svältfödd publik som streamad föreställning från Skånes dansteater. Först när den epidemiska faran var över, blev den ”vanlig” föreställning. Det var en av de bästa streamade föreställningarna jag såg under pandemin, men den blev bejublad en gång till som live. Svenska Teaterkritikerförenings danspris för 2022 tilldelades just Remind Me I’m Not Dead – och priset delades ut vid premiären av The Heart 19 maj.
The Heart är liten: 30 minuter lång, fyra dansare i en liten box, stor som en container, men desto större på andra sätt. Väldig är Mikael Karlssons fantastiska musik som fyller den stora hall där boxen är placerad. Tid- och gränslös är diset runt den intrikata ljussättningen i den lockande boxen, kanske en klubb, kanske en fantasi. Karlsson och Carrasco har många samarbeten bakom sig och han är också Alexander Ekmans oftast förekommande kompositör, samt gör en opera för Kungliga Teatern nästa år.
I The Heart är det stråkmusik som tuggar rytmiskt, men samtidigt varierar sig luftigt och rikt, vackert på ett sällsamt och suggestivt vis.
Jag måste fråga om jag ser rätt: en av dansarna är Gustaf Deinhoff, den ena av Unga Klaras två konstnärliga ledare (den andra är Farnaz Arbabi). Och jo, andra gånger har Deinhoff och Carrasco arbetat ihop, han som regissör, hon som koreograf, och hon upptäckte att han kunde ju lika väl vara dansare. Vilket visar sig nu. Tänk – stor skillnad mot Javier Perez precisa dansspråk, och typiska dansarkropp – och ändå inte.
Dansarna dyker upp i den stora hallens dimma, men närmar sig sakta den lysande boxen och drar med sig oss cirka 25 betraktare in. Det inåtvända, ryckiga dansmönstret tätnar ytterligare inne boxen där teaterröken liksom rinner nerför väggarna i stroboskop-lampornas knyckiga ljus. Och här händer det: dansen är både inom oss och utanför, fast det bara är några centimer mellan oss alla. Musiken är överväldigande, lika påtaglig som boxens innerväggar, och poff! Plötsligt är det slut. En egendomlig känsla att gå ut på det alldeles vanliga golvet igen.
Skolföreställningar väntar – de blir säkert annorlunda än den städade premiären med en försiktigt vaggande publik, som dansade inombords. Dansens Hus är stängt för renovering. I stället dyker man upp på olika scener, som Hallen i Farsta, en f d gymnastiksal i lokalerna som en gång var Televerkets i Telestaden, en hel stadsdel med trevåningshus från 1960-talet. Lång väg dit, och inte lätt att orientera sig till den med hjälp av Dansens Hus diskreta skyltar som ställts ut. Men den som söker finner ett klappande, dunkande hjärta.

Margareta Sörenson