Den oändliga naturen

Skånes Dansteater har satsat stort med sin nya föreställning in:finite, som är skapad i tätt samarbete mellan den nederländska koreografen Wubkje Kuindersma, den tjeckiska scenografen Martin Chocholousek och den engelska kompositören Nicholas Thayer. Både scenografi och musik är mycket viktiga medspelare i det nya dansverket, som bland annat ställer frågor om vi människor befinner oss i fara, eller om det är vi själva som utgör själva faran i vår värld. Verket in:finte – som i sin titel knyter an till frågan huruvida något kan vara oändligt i en ändlig värld – sätter inte minst tankarna i rörelse när det gäller naturen, miljön och föroreningarna.
in:finite är skapat specifikt för Skånes Dansteaters föränderliga black box-rum. Det 75 minuter långa verket som uppförs utan paus, består av två delar, som äger rum i var sin del av rummet. Allt som allt ingår tio dansare i ”in:finte”, men bara sex av dansarna medverkar per föreställning.
I den cirka 20 minuter långa första delen står publiken längs kanterna av scengolvet, där det mitt på golvet finns ett upplyst växthus med ritsade genomskinliga plastväggar och en stor kupol på toppen. Scenografiskt och tematiskt sänder den första delen tankarna til Wayne McGregors dystopiska framtidsbalett AfteRite från 2018, som dock hade en tydligare dramaturgi än in:finite.
I premiärlaget fascinerar den långa Fabrizio di Franco med rörelsekvaliteterna i sitt hip hop- og electric boogie-inspirerade rörelsespråk, när han i den första delens alienerande universum rör sig runt iförd silverglänsande skyddsdräkt med huva. Kanske för att desinficera sprutar han effektfullt rök både utanför och inne i växthuset.
Den lilla viga Emma Välimäki rör sig bland annat med fina djuriska rörelser och hon symboliserar förmodligen en följsam individ, som bara försöker överleva. Men Jing Yi Wang har ett mycket expressivt och närapå smärtsamt uttryck, när hon i en röd fransad kjol kommer fram från bakre scenens röda likaså fransiga gardin, som kanske symboliserar jordklotets hotande uppvärmning och de många skogsbränderna. Samtidigt ser vi starka elektriska urladdningar i kupolen ovanpå växthuset i Tim Vissers hela föreställningen igenom mycket fina ljusdesign.
Allt är tjusigt, men också lite pretentiöst i första delen, där alla de sex skickliga dansarna medverkar, liksom i andra delen, där publiken sitter traditionellt framför scenen i den andra delen av scenrummet.
Här kommer vi ner under havet med hjälp av scenografins två vita porösa väggar, som kan liknas urblekta korallrev. Alla sex dansare bär inledningsvis skinande svarta lackkläder, och deras dans med vita plastbojar sänder tankarna till både olje- och plastföroreningar i havet, i likhet med en stor tom mjärd som får oss att tänka på hur överfisket utrotar fisken i haven.
Det koreografiska materialets duon är intressantare än gruppdanserna. Bland annat dansar Maria Pilar Abaurrea Zardoya och Jeanne Delsus en fin duo i samspel med scenografiens långa svarta böjliga plaströr, som också ger associationer till den svarta oljan.
Men verket inrymmer också ett visst hopp, som när alla sex dansare, inklusive Szymon Walawender, senare dyker upp i färgglada vågiga kläder och med sina svajande och böljande rörelser påminner om sjöanemoner och färgsprakande korallrev. Ett universum i havet, som Wubkje Kuindersma tidigare har ägnat sig åt i sitt solo ”Aquasomnia”, som hon skapade till Dansescenens program ”Kort Fortalt” 2009, på den tiden hon var dansare i Dansk Danseteater i Köpenhamn.
Det råder både en stämning av fruktan och osäkerhet när Jing Yi Wang och Fabrizio di Franco i neutrala ljusa heltrikåer mot slutet dansar en intensiv duo, innan ytterligare tre dansare ansluter och försöker hitta en gemensam rytm och riktning för framtiden.
Som ytterligare en tjusig effekt öppnar sig ett metallprisma slutligen i fonden och inne i det ligger lilla Emma Välimäki i ljus trikå ihoprullad som ett foster, innan hon sträcker ut överkroppen. Med armar och ben skapar hennes spegelbilder i prismats blanka vägar en mänsklig cirkel, som blir till en symbol för livets oändlighet, men samtidigt också får oss att tänka på möjligheterna av såväl ödeläggelse som nytt liv.
Från föreställningens början till slut skapar Nicolas Thayers musik med stråkar, elektronik och percussion ett rikhaltigt och stämningsfyllt ljuduniversum, som både ger associationer till naturen och ett alienerat blippande elektroniskt universum. På ett effektfullt vis använder han sig av allt från glidande stråkklanger, till speldosa och andetag och tillför till slut mer av det mänskliga i musiken, i form av körstämmor.
Jessica Helbach har skapat de raffinerade kostymerna till den bild- och associationsrika ”in:finite”, som både är ett intressant, lite pretentiöst och tankeväckande verk.

Vibeke Wern