Allt annat än luftburet

Verket Sylph är den isländska koreografen och dansaren Halla Ólafsdóttirs första verk för danskompaniet Cullberg. Verket refererar till baletten Sylfiderna från början av 1900-talet och sägs vara den första abstrakta baletten. Verket utgår ifrån den mytologiska varelsen sylfiden, ett andeväsen som förknippas med luft. Precis som det äldre verket är denna koreografi ett verk utan ett tydligt narrativ. Där slutar dock likheterna. Luft associeras ofta med lätthet och svalhet. Ólafsdóttir har gått en annan väg och verket Sylph utmanar den tolkningen. Det är istället ett intressant porträtt av dessa varelser som är allt annat än lätta och svala.
Redan när vi släpps in i salen står dansarna utspridda i publikhavet och på scenen. Iklädda vit pälsjacka och med svärta runt munnen tittar de på oss och gör väsande ljud. Kanske skrattar de högt. De talar sitt eget språk och rör sig på sitt eget vis. Publiken blir utmanad och ja, kanske lite rädd? Väsendena, eller dansarna, inger en känsla av oberäknelighet och hämningslöshet.
Verket inleds på scenen med ett fascinerade porträtt av sylfidernas rörelser och gester. Rörelserna förstärks också på ett skickligt vis av Hanna Kisch kostym. Den vita pälsjackan fortplantar dansarnas skakande av bröstet vilket ger ett djuriskt intryck. Rörelsen avslutas i en juck eller ett; ha! Den mörkt målade munnen ger intrycket av ett gap. Det är en livsnjutande eller frigjord varelse som leker sig fram i vardagen. Dansarna bryter den fjärde väggen inte bara i början utan igenom hela föreställningen. Att vi i publiken blir synliga går som en röd tråd genom verket och syns även i ljussättningen som går ifrån scenisk till mer vardaglig belysning. De tar sig ner till publiken och rör sig mitt i den. Ibland stannar de till och viskar i någons öra.
Varelserna har inte bara sina egna rörelsemönster utan även sina egna ljud. I ett parti av verket sjunger eller skriker dansarna. Medan det äldre verket Sylfiderna dansades till tonerna av Chopin har Sylph tonsatts av kompositören Shida Shahabi som får verket att påminna mer om ett rejv till tonerna av technomusik.
Inför den sista delen av verket sprider dansarna ut en stor transparent plastduk. Där lägger de sig sedan och målar eller tvättar sig med en röd vätska. Om det är en offerritual eller en reningsceremoni är upp till betraktarna att avgöra.
Som ofta med verk producerade av och med danskompaniet Cullberg blir upplevelsen något helt annat än väntat. Det är ett befriande märkligt, stundtals lite skrämmande verk och det är inspirerande att få stifta bekantskap

Felicia Nilsson