Som trista statister i menlösa tilltag

Den nya konstnärliga ledaren för Cullberg, som f d Cullbergbaletten numera heter, är Kristine Slettevold. Ska man tänka sig att kompaniets nya verk Sylph, med henne i spetsen, markerar en återvändo till den lyriskt-dramatiska dans som en gång i tiden var Birgit Cullbergs signum? Och som Mats Ek fortsatte att utveckla i decennier i dialog med den samtida dansen.
Sylph, koreograferad av Halla Ólafsdóttir tillsammans med dansarna, skulle kunna vara ett sådant steg för kompaniet Cullberg: ett försök att återknyta med dansens rötter i myterna och gestalta dem för dagens publik. Men då måste man raskt glömma dynastin Cullberg-Eks tradition och ambition att nå ut, att öppna sig för människor som inte visste att dans kan vara fantastisk. Sveriges enda statligt finansierade kompani för modern dans var länge världsberömt och älskat just därför.
Nu är det 2023, och hela svansjöar vatten har runnit under dansens broar. Danspubliken är mestadels ung, smal och trendkänslig. Den har redan sett alla bara kvinnobröst, juckande och kletigt (teater)blod som kan önskas. Förvåna oss den som kan! Nyss klättrade dansarna i Göteborgsoperans kompani ut över salongen i Alexander Ekmans Hammer med uppmaningen att fotografera, så mycket ni vill! Till stor glädje för alla. Nu krälar sylfer och sylfider på samma sätt hos Cullberg. De ser förtjusta ut över sitt busiga tilltag, men det förblir oklart varför. Det är förstås orättvist att jämföra med den formidable Ekman, och man får ju citera kolleger, men publikklättring måste ha en poäng för att fungera.
Idén att gräva där sylfiderna en gång stod är tilltalande. Sylfen, och hans kvinnliga kollega sylfiden, är luftandar, obehagliga typer som skälver av erotiska spänningar och som kan ta mänsklig form. Men sylfiden blev kidnappad av romantikens baletter och inpackad i vit tyll. Drömmen om skira kärleksväsen sublimerade den urtida grovheten, och kanske Ólafsdóttir tänkt att det är dags att ställa tillbaka skåpet där det ska stå.
Men den första halvtimmen av Sylph är för tyst, utdragen och statisk för att fånga intresse och uppmärksamhet. Man får bara alltför gott om tid att fundera: hur ska det gå för Cullberg nu? Dags att fimpa inte bara ”balett” utan också ”Cullberg”? Helt enkelt kalla detta Riksteatern Dans, börja på ny kula, och planera för en stor publik.
Alldeles för sent börjar en lite mer dynamisk kurva växa fram och musiken får ta plats, rökmaskinen puffar på högtryck. Vackra vingar på en dansare, som hos förra sekelskiftets dansperformer Loie Fuller, och några dansare som bär in en stor transparent puppa. Nu, kanske något vänder, händer? Nix, trist nog visar sig puppan vara ett praktiskt plastskynke som breds ut över den pälsklädda scenen. Det betyder på dansspråket: dags för klet med färg och mycket riktigt. Dansarna bildar ormgrop och kramar färgdrypande svampar över varandra.
I programmet till Sylph deklarerar Cullberg ”vi undersöker vad dans och koreografi kan vara”. Detta utforskande har pågått länge nu, och är egentligen basic för all dans. Här blir det en omskrivning för en konvention och ett förhållningssätt som hamnat på repeat. Experimentera med rösten, gärna det, kalla det ASMR (autonomous sensivity meridian response, vilket betyder testa visuell, audiell och taktil stimulans) – visst. Men om man inte alls kan höra vad som sägs i viskande mickar?
Några vackra stilla bilder uppstår ibland i Sylph, det är sant. Som publik bjuds man in till ett lyssnande som kräver att man spetsar öronen som ett nervöst rådjur. Det gör jag gärna, men jag måste få något tillbaka. Kompaniets högt kvalificerade dansare har sedan unga år drillats att med kroppen formulera sig i en given kontext. Här är helheten för vag för att det ska vara möjligt för dem att fördjupa sin tolkning eller koreografens idé. Med all sin kompetens blir de underanvända statister i lurviga jackor. Det räcker inte för att Cullberg ska vara Cullberg.

Recensionen är även publicerad i Expressen den 5 maj.

Margareta Sörenson