Flyktens väg mellan hopp och förtvivlan

I de vackra lokalerna på Operan i Oslo visas föreställningen Light of passage av den kanadensiska koreografen Crystal Pite.
Light of passage är en vidareutveckling av Pites tidigare kritikerrosade verk Flight pattern från 2017. I nuvarande form är Light of passage en föreställning i de tre akterna; Flight pattern, Covenant och Passage. Alla tre akter behandlar teman såsom som flykt, sorg, hopp och förlust. Verket är en samproduktion mellan The Royal Ballet och den norska Nasjonalballetten. Det dansas till tonerna av den polske tonsättaren Henryk Góreckis Symfoni nr.3 op.36, Symphony of Sorrowful Songs.
Symphony of Sorrowful Songs är ett av Góreckis mest kända stycken och framförs här av Operaorkestret tillsammans med solisten Denise Beck.
Flight pattern blev känt då det porträtterade den då, som nu, högst aktuella flyktingkrisen. I en av verkets absoluta höjdpunkter fylls scenen av en grå massa, en amöba som strävsamt rör sig över golvet. Hur den mångtaliga ensemblen växelvis blir ett och växelvis utskiljer sig till olika grupper är fascinerande – att se en så stor grupp dansare bli till en enhet och röra sig i samklang är ja nästan hypnotiskt. Ett viktigt ämne upptar den upphöjda platsen som operascenen trots allt är. Scenografin, kostymen och ljussättningen, skapad av Jay Gower Taylor, Nancy Bryant & Tom Visser, är viktig för att förmedla verkets budskap. Färgskalan är minimalistisk, scenkläderna och scenografin går i alla akterna i svart, vitt, och grått. Genom att arbeta med ljus och mörker förstärks också verkets tema kring hopp och förtvivlan. Pite jobbar med kontraster, mellan ljus och mörker, mellan individ/duett och grupp.

Huvudkaraktärerna i Covenant dansas av barn från Ballettskolen i Oslo. De är klädda i vitt och särskiljer sig på så vis från den övriga ensemblen. Kanske symboliserar den vita färgen hopp och oskuld. Verket tycks åtminstone tala om ett ansvar de vuxna har för att bära barnens framtid på sina axlar.

I den sista akten Passage finns det två äldre dansare med på scenen. Mot en bakgrund av vita pelare undrar man vilken värld man har hamnat i. Dansarna intar tydligt symboliska roller där barnen representerar hopp och ansvar medan de äldre dansarna en form av avsked eller farväl och avslut.

Ett verk som behandlar teman som flykt, sorg, hopp och förlust blir oundvikligt existentiellt och verket är på många sätt vackert. Möjligtvis är kopplingen mellan de tre akterna stundtals lite svag. Rent visuellt hänger de visserligen samman men det är inte helt logiskt hur dess olika teman ska läsas tillsammans. Oaktat detta är det en vacker gestaltning av mörkret och ljuset som ryms däri.

Felicia Nilsson