Egensinnigt och artificiellt

Det engelska ordet void betyder antingen ogiltig eller ledig, eller tom, blottad, på svenska. Således finns det olika sätt att tolka titeln Call of the Void.
Kanske blir det till en del av den undertext som finns i föreställningen om ”den ensamma människans briljans, meningslöshet och ambivalens” enligt programtexten.
Dansaren Anton Borgström på Dansstationens extra stora scen har i sin gestaltning underton av ensamhet, ambivalens, existentiella frågeställningar. Medvetet monotona rörelsemönster till medvetet monoton musik och ljud, nedtonad koreografi med samma sak, om och om igen till gråaktigt mjukt ljusdunkel, som hos Rembrandt.
Dansaren fokuserar ensamheten med händernas speciella rörelser, som om han försöker röra vid denna ensamhet, göra den konkret, kanske ta bort den?
Senare är det som om han träder in i själva rytmen, takten, med nedtonade hopp och rörelser som för att skapa metaperspektiv.
I slutet av föreställningen tar Anton Borgström tag i två långa rep fastsatta i taket, som håller en liten gunga vid scengolvet, lyfter dem, och scenen blir helt mörklagd, bara de två repen lyser i röda i mörkret och rör sig elektriskt, som i rysk futurism (den förbjudna revolutionära kulturens färg) eller en artificiell värld med Anton Borgströms popping som skapar sin egen tillvaro mellan ljus och mörker, hopp och förtvivlan, illusion och verklighet.
Call of the Void är en egensinnig föreställning.

Ingela Brovik