Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 18 april 2024

Ett färgspel av musiska möjligheter

2023-04-28

Fakta:

Namn: Change
Koreografi: Virpi Pahkinen
Musik: Jukka Rintamäki, Mika Takehara, Mattias Petersson, Kari Ikonen, Gunnar Idenstam/Jonas Sjöblom
Ensemble: Dansare: Pontus Sundset, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson, Hanna Blomqvist, Skådespelare Leif André,
Plats: Kulturhuset Stadsteatern
» https://kulturhusetstadsteatern.se

Fem koreografier, fem musikverk, fem ljussättningar – Change. De kan kombineras kors och tvärs: ett dansverk får en kväll en färg, via ljuset, och en musikalisk motpart, en annan kväll matchas verken annorlunda.
Det tar mig en stund att förstå hur det fungerar. Skådespelaren Leif Andrée inleder, muntert och trivsamt, och med hjälp av två personer ur publiken dras lappar ur två hattar: en för musik, en för färg. Att koreografierna är noga instuderade av dansarna är uppenbart, och något utrymme för improvisation ser jag inte till. Men, gissar jag, varje kväll inleder Virpi Pahkinen själv med ett solo, sen kommer ett duo, sen en trio, en kvartett och sist en kvintett, där koreografen herself kommer in på slutet och kompletterar med sitt signum.
Att det är en utmaning för dansarna att möta de fem musikstyckena i oväntad mix med ljus och ljud är uppenbart, men så supersynkront samdansade som Sofia Sangregorio och Victor Persson är i sitt duo, nummer två i raden av de fem styckena, kan de knappas ruckas i sin tolkning av dansen i sig. Färg och musik må skifta; här är det renaste dans som gäller.
Virpi Pahkinens koreografiska verk är abstrakta i meningen fria från handling eller berättande, men det är i stället ytterst konkreta som dans. I decennier har hon arbetat med sina egna soloverk och – med tiden – verk för flera dansare, alltid med den dansande kroppen som huvudperson på scenen. Hon har inspirerats av bland annat asiatiska stilar, för dans eller annan rörelsekonst, och här fortsätter hon teman som hon skapat för sin egen kropp och dans, men som nu delas av flera. Det är stillsam och precis dans, med geometriskt formade positioner och gester. Händerna som formar trianglar, ovanför dansarnas huvuden, de sittande, statuariska sekvenserna, eller de mer rörliga med sträckta fötter som ritar geometriska figurer utifrån kroppens räckvidd. Krävande dans och fint, väl balanserade dansare: plötsligt i sittande position med armar och ben som torn och tinnar på sagolika pagoder från fjärran världar. Pontus Sundset har dansat tidigare med Pahkinen, och han känns här stabil som ett fundament för den stränga kroppsmedvetenhet som alla dansare måste upparbeta, men som några lyckas extra väl med. Jag tänker mig att hans stora erfarenhet av bland annat Pahkiniana är en stor tillgång för ensemblens andra, unga dansare.
De fem musikstyckena är alla av en karaktär, som gör det möjligt att dansa inom deras klangmattors ramverk. Jag fäster mig särskilt vid Gunnar Idenstams och Jonas Sjöbloms komposition där orgel spelar en huvudroll, men Mika Takeharas lätta slagverk i trä gör också stort intryck. Varje stycke musik, dans eller färg är 12 minuter och 59 sekunder långt och där flyter vi från rosa till violett, till vitt, gult och slutligen blått den kväll jag är på plats.
Inledningen med lappar och hattar är lite lekfull, men det jag ser är något helt annat. Det får mig att tänka på matematik, filosofins syster, på livspussel snarare än spelbräde. Och på Merce Cunninghams idé om att låta slumpen styra koreografin, ett av många försök att nå längre med dansen än att den ”bara” är dans. Dans på stort och vackert allvar.

Spelas på Kulturhuset Stadsteatern till och med 21 maj.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser