Bara dansglädje räcker inte

Livsglädje och dansglädje, räcker inte det? Nej, och det handler inte bara om, att världen står i brand, och att Den Kongelige Ballet befinner sig i en existentiell kris, där värden, identitet, riktning, ledning och uppenbarligen även arbetsmiljön är hårt ansatt.
Kan man tänka sig att Det Ny Teater eller Fredericia Musicalteater satte upp Svansjön? Kanske det, men det skulle nog inte, när man försöker föreställa sig det hela, inte bli så särdeles bra, och detsamma gäller naturligtvis när Den Kongelige Ballet gör en dansmusikal.
För säsongens stora satsning på Operaen i Köpenhamn, Gotta Dance!, är ambitionerna högt uppskruvade med en handlingslös presentation av showstoppers, som många kan känna igen sig i från filmer som Easter Parade och Singin’ in the Rain: Har du Judy Garland och Gene Kelly i öronen och på näthinnan, så kommer nog balettdansarna och sångarna tillsammans med Tivolis Big Band och LiveStrings som de uttolkande konstnärerna prestera något alldeles särskilt som framstår som en övertygande och autentisk prestation.
Materialet räcker inte till för att koreografen Gregory Deans ambitioner med föreställningen inte framstår som konstnärligt kreativ, men som en ganska lätt igenkännlig hyllning till Hollywood och Broadway. En samling välkända och underhållande soundtrack, där alla kan nynna med i refrängerna och ett klyftigt sceniskt återbruk av alla välkända showtricks från ”chorus lines” till en ”clap along finale” till tonerna av That’s Entertainment.
Det visslas till avfärd på en rundtur i Americana-musicalens technicolor-sydstatsnostalgi med Chattanooga Choo Choo, där scenografen Jon Morrells spårvagn i rask takt för dansarna och sångarna vidare förbi Judy Garland-klassiker som The Trolley Song och When That Midnight Choo-Choo Leaves For Alabam i intima duetter och livliga ensemblescener.
Från Cole Porters I Love Paris seglar Gotta Dance! över Atlanten till Edith Piafs lidelsefullt tragiska känslohav där stegen till i Padam, padam och Non, je ne regrette rien har råkat bli så ofrivilligt parodiska i sin klichéartade utformning, att det faktiskt väcker anstöt.
Andra akten befinner sig någonstans mitt emellan säsongsfinalen av Vild med dans och en upprepning av Twyla Tharp/Frank Sinatra-baletten Come Fly Away. I mixen av genrer inom balettens konstnärliga uttrycksformer av polerad disciplin, kontrol och övermänsklig estetik och musikalens och jazzdansens jargong av gatans estetik, utkantsaktig och ge fan-i-vålds-artad frihet använder Dean ”jazzhands” och tåspetsteknik utan att det vid något tillfälle tydliggörs vad som ska uttryckas eller varför.
Bara i en enda scen, till Rodgers & Harts Bewitched, får man ett intrycket att Gregory Dean både har lyssnat in musiken och har något personligt och oväntat på hjärtat: Kärlek män emmellan. En kvardröjande och intensiv duett mellan två vackra män i frack som avslutas med en kyss.
Men är det inte nog med att visa upp livsglädje och dansglädje? Nej, och det handlar inte bara om att världen står i brand och att Den Kongelige Ballet befinner sig i en existentiell kris, när normer, identitet, inriktning, ledning och uppenbarligen också arbetsmiljön är hårt prövad.
Gotta Dance!:s koreografiska godisblandning saknar helt enkelt kompositorisk kvalitet och motivation i sin hypade positivitet, och produktionen är varken en antielitär utsaga eller del av en reel strategi om att bygga ett upp ett nytt publikunderlag för baletten som konstart, men endast en kortsiktigt kommersiellt fråga om klang i kassan.
En föreställning som denna förväntar jag mig att få se på ett kongresscenter eller kanske på en mässhall i Ruhrområdet, inte på en nationalscen eller kulturinstitution, som en gång i tiden var bland världens främsta.
I höst kan för övrigt i stort sett samma koncept upplevas i form av Dance Ballerina Dance, på Falkonersalen i Frederiksberg. Här dansar Holly Dorger också huvudrollen. Med densamme Gregory Dean som koreograf, och Chris Minh Doky står tillsammans med sin jazzorkester på scenen i en produktion av Live Nation i samarbte med Lion Musicals.

Texten är tidigare publicerad i Kristeligt Dagblad den 25 april 2023

Gotta Dance! spelas på Operaen i Köpenhamn till och med 17 maj.

Margareta Sörenson