Lekfullt och överraskande kaos
Fakta:
Namn: Out of ChaosRegissör: Darcy Grant
Musik: Ekrem Eli Phoenix Ljuddesign: Mik LaVage
Ensemble: Gravity and other myths, Kreativ ensemble: Martin Schreiber, Simon McClure, Lisa Goldsworthy, Lewis Rankin, Dylan Phillips, Lewie West, Mieke Lizotte, Amanda Lee Nuvarande ensemble: André Augustus, Joanne Curry, Emily Gare, Lisa Goldsworthy, Ronan Jenkinson, Shani Stephens, Joshua Strachan samt Sonja Schebeck (musiker), Scenografi: Geoff Cobham, Kostym: Emma Brockliss
Plats: Tonhallen Sundsvall
Den australiensiska cirkuskompaniet med det omständliga namnet Gravity and other Myths är sedan i höstas på turné i Europa. Just nu besöker de Sverige med föreställningen Out of Chaos. Inför Sverigeturnén repeterade gruppen under tre dagar i Sundsvall där också turnépremiären ägde rum den 15 april.
Föreställningen kan ses som en metafor för den kreativa processen och innehåller mer av samarbete och kollektiv samverkan än soloprestationer. Men de prestationer som utförs är ofta virtuosa. Det hela bygger på avancerad akrobatik.
Den börjar i mörker. En artist kommer in från salongen och trevar sej fram mot scenen med hjälp av en lampa. Hon ställer sej framför en av de mikrofoner som står uppställda på scenen och börjar prata om föreställningens tillkomst. De flesta som var med vid premiären 2019 är utbytta, det är bara hon själv, Lisa Goldsworthy kvar.
Övriga medlemmar i ensemblen kommer in från olika håll. De är totalt åtta plus en musiker. Scenen vilar fortfarande i mörker, men artisterna bär på små lampor och skymtar i dunklet.
De ställer sej framför varsin mikrofon och börjar prata. Till slut pratar alla åtta på en gång i mun på varandra. Det blir öronbedövande. De avbryter sej tillfälligt när musikern Sonja Schebeck kommer in på scenen, bärandes på sina instrument.
Åtta runda, belysta plattor avtecknar sej i fonden. Framför dem skymtar artisterna när det gör sina akrobatiska konster. Musikern irrar omkring med en lampa och lyser lite här och där och ibland rakt på publiken. Det är överhuvudtaget mycket pyssel med lampor i föreställningen. De bärs omkring, flyttas på, hängs upp i taket eller riktas mot publiken.
Så småningom går ljuset på. Artisterna går eller springer tvärsöver scenen för att sedan ställa sej på rad och se på när en eller flera av dem går fram och utför någon explosiv alternativ ormande akrobatik, eller uttrycker sej humoristiskt med kroppen och får publiken att skratta. En man hoppar jämfota på alla fyra med baksidan på händer och fötter mot golvet och landar i spagat men hur han bär sej åt är omöjligt att förstå.
Det händer också att de gör som i hiphop eller capoeira och står i en cirkel och tittar på när en eller två av dem går in mitten och utför något mellanting mellan dans och akrobatik. Annat som förekommer är bockhopp och saltomortaler över varandras rygg. Populärt är också att hålla en småväxt kvinnas händer eller fötter, snurra runt och släppa taget så att hon flyger iväg medan andra står beredda och tar emot. Snyggt är det också att se tre av artisterna hjula i parallell formation.
Riktigt avancerat blir det när ensemblen börjar bygga torn. Två eller tre personer ställer sej på varandra och står där en stund för att sedan falla åt olika håll. Flera sådana torn bredvid varandra ger ett intryck av massiv kraft fram tills att de rasar i en parallell, koreograferad rörelse.
När det vid ett fall ser ut som att de inte uppnå full perfektion, avsiktligt eller ej (av allt att döma utan att någon skadas), går de fram en och en till mikrofonen och förklarar sej.
En höjdpunkt är avsnittet med rockringar, där Lisa Goldsworthy ser ut att kunna hålla på hur länge som helst med ringar roterande på flera kroppsdelar samtidigt.
Musiken dunkar rytmiskt, belysningen blir dunkelt röd. De runda plattorna i fonden lyfts fram och visar sej vara låga bord som kan användas till att bygga torn. Nu klättrar till och med musikern upp i ett torn och ensemblen bär omkring med henne där hon står och spelar fiol. Ljuset har gått över till gult.
Kalaset slutar med en blackout efter att även musikern fallit ner från sitt torn.
Föreställningen utmärks av sin lekfullhet och artisternas avspända förhållande till publiken. Samtidigt är de otroligt skickliga och bjuder på flera rörelser jag aldrig tidigare sett. Enda invändningen är att föreställningen har en liten tendens till att bli lång och monoton, det blir väl många torn som rasar.
Sverigeturné: Storsjöteatern Östersund 17.4, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 18–19.4, Idunteatern Umeå 21.4, Stora teatern Göteborg 22–23.4, Gummifabriken Värnamo 25.4, Kulturhuset Spira Jönköping 26.4. Turnén genomförs med stöd av Riksteatern.
Fler Recensioner

























