Pierre Lacotte (1932-2023) – en man formad av en annan tid och verklighet

”Hos mig har du växt upp med klassikerna, och du har fått lära dig hela repertoaren…Lova mig att du skänker vidare allt vad jag har lärt dig.”
Det lär den legendariska ryska ballerinan och pedagogen Ljubov Egorova ha sagt i sin exilstudio i Paris vid tiden för Andra världskriget till dansaren och koreografen Pierre Lacotte, som natten till måndagen den 10 april dog av blodförgiftning i sitt hem i Paris. Lacotte blev 91 år gammal.
Egorova var i sin tur elev till den italienska maestron Enrico Cechetti och Anna Johansson, Christian Johanssons dotter, och på så sätt förbunden med August Bournonville och Auguste Vestris och 1800-talets franska skola, men Lacotte hämtade också sin lärdom från Parisoperans Balettskola som elev hos Gustave Ricaux.
I en hyllning till sin gamla lärare beskrev Lacotte 2010 i en text Ricauxs indflytande på det, man bäst kan beteckna som hans utbildning: Som dansare och inte minst senare i livet som lärare, koreograf och historiker blev Pierre Lacotte känt som exponent, ja som ett levande exempel på en kultiverad människa, en som inte bara behärskade tidigare tiders teknik, men också dess ideal och elegans i sig.
Lacotte blev antagen till Parisoperaes Balettskole 1942 och 1946 anställdes han som dansare vid Parisoperans Balett, där han 1953 utnämndes till premier danseur. År 1951 skapade han sin första koreografi, Exode, till musik av Tjajkovskij, och 1954 ett utmärkande ungdomsverk med TV-baletten La Nuit est une sorcière til musik av Sydney Bechet och senare också koreografi till Gosse de Paris med musik av Charles Aznavour.
Till sin egen ensemble Les Ballets de la Tour Eiffel, som han grundade 1955, skapade han 1960 Hippolyte et Aricie till musik av Rameau og 1961 Monteverdis Il combattimento di Tancredi e Clorinda. Frå 1963 till 1968 var han chef for Ballets des Jeunesses Musicales de France, 1985-88 för Les Ballets de Monte-Carlo och 1991-1999 Ballet National de Nancy et de Lorraine.
Pierre Lacotte minns emmellertid först och främst som förespråkare för den romantiska baletlen och för sina omdiktningar av glömda verk, där han efter ursprungliga librettin och originalmusiken skapade ny koreografi i en stilistiskt precis, tekniskt krävande och musikaliskt virtuos romantisk stil.
Uttrycket var omisskännligt Lacottes eget, kan ses i sin bästa form i hans version av La Sylphide till Adolphe Nourrits libretto och musik av Jean-Madeleine Schneitzhoeffer, som utformades för TV 1971, men snart överfördes til Parisoperans repertoar, där den fortsättningsvis utgör en grundläggande del. Verket har sen dess uppförts i Tokyo, Buenos Aires, Prag, New York, Monte Carlo, Novosibirsk, Rom, Helsinki, Rio de Janeiro och på La Scala i Milano, och det finns flera filmer att köpa på DVD eller att ses på YouTube.
Lacotte har kallats balettarkeolog”, men hans repertoire av omdiktade verk, som kom att omfatta Pas de six från ’La Vivandière’ (Arthur Saint-Léon), La Fille du Danube och Nathalie, ou la laitière suisse (Philippe Taglioni), Marco Spada (Joseph Mazilier), La Fille du Pharaon (Petipa), Paquita (Mazilier och Petipa), Papillon (Marie Taglioni), och Ondine (Jules Perrot), var i lika hög grad präglade av hans vetenskapliga arkivforskning som en levende, och orginell kreativitet.
Även i hög ålder var Pierre Lacotte fortsatt gripen av sin fascination för och sina insikter om 1800-tallets franska kultur, som han i oktober 2021 fann uttryck för i helaftonsbaletten Le Rouge et le Noir efter Stendhals roman med samma namn från 1830.
Den gången skrev den då 89-åriga Lacotte i sin konstnärliga kraftprestation själv librettot, som han ställde samman av olika verk av Massenet, tecknade scenografi och kostymer efter orginallitografier och skapade koreografi till ett rikhaltigt balettverk, som mottogs med respekt värme av den franska kulturvärlden.
När baletten dansades på Palais Garnier satt Lacotte med sin hustru, ballerinan Ghislaine Thesmar, varje kväll på det guldutsmyckade auditoriets finaste platser, på första radens mitt i ”la baignore”, (badkaret) på den upphöjda delen av golvet i operahuset. Det visste både dansarna på scenen och många i publiken, som kände igen sin elegante maître de ballet (balettmästare), och gång på gång visade sin tacksamhet med hjärteliga, respektfyllda applåder, när ljuset i salongen tändes.
Ghislaine Thesmar har till franska medier uttrykt sin sorg över sin mans bortgång och sagt: ”Det är mycket sorgligt, han hade fortsatt projekt på gång och höll på att skriva en bok”.

Alexander Meinertz

Se vidare Simona Gouchans text i Danstidningen 6/2021 om Le Rouge et le Noir.

Fler Nyheter