Desperationen är granne med ömheten

Vi lever i en otrygg värld och katastroferna har tagit sig ända in på Göteborgsoperans dansscen. Touched heter vårens dansprogram, med två helt nya koreografier, båda framarbetade i tätt samarbete mellan koreograferna och de kreativa dansarna i Operans kompani. Här tar de sig an dystra teman, men med en briljans som både imponerar och berör.
Kvällen inleds med Dust and disquiet i koreografi av svenske Johan Inger. Han är en internationellt eftertraktad koreograf och var under några år konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. NDT, Nederlands Dans Theater, där han debuterade som koreograf 1995, är ett kompani han ofta återvänder till. Det är roligt att han nu är tillbaka på Göteborgsscenen, senast såg vi här hans Falter, ett sökande i en skog av hängande rep i programmet Metamorfos 2010, och dessförinnan ett inslag i 3xBolero, 2008.
En rå översättning av titeln Dust and disquiet kan vara aska och oro. Ett vulkanutbrott i La Palma hör till den ursprungliga inspirationen. Känslan av det obönhörliga i den strömmande lavan och den förstörelse den åstadkom satte koreografens tankar i rörelse. I konstnären Belinde De Bruyckeres skulpturer med förvridna människokroppar, liksom de framgrävda kropparna i Pompeji, fann han anknytande bildspråk. Omsatt i koreografi är idébasen stark, utan att vara programmatisk, och högst drabbande gestaltad.
Några nakna, lätt vridna kroppar ligger på scenen. Bregje van Balens kostymer är tunna, kroppsnära och förstärker det skyddslösa tillståndet. En dansare, ännu med kläder på, vevar förtvivlat med armarna och rör hela kroppen i konvulsioner. Sorgsna stråk av violin och Arvo Pärts sköra droppande klanger sätter stämningen.
Scenograferna Curt Allen Wilmer och Leticia Gañan Calvo skapar med en föränderligt böljande slöja känslan av det rörliga hotet i miljön. Grå är dominerande färg i helheten, understruken av David Stokholms ljusdesign.
Inledningsvis ser vi bara en rand av det grå och en glipa vid golvet. Där rullar de nakna kropparna ut och in. Som vore vi vid stranden av dödsfloden Styx med vågorna i oro.
Gradvis befolkas scenen av flera dansare. Långsamt kommer de på benen och ikläds så småningom plagg i olika färger. Den grå slöjan drar sig bakåt, uppåt och avtäcker några stora stenblock.
Dansarna möts i par och grupper. De ger varandra både motstånd och stöd. En duett formas till en lång, utdragen kyss över scenen. Koreografin är väl utarbetad, ofta golvnära, även när dansarna kommit på fötter. Och framför allt är den kroppsnära; täta beröringar och viga rörelser böjer och öppnar kropparna i extrema lägen. Desperationen är granne med ömheten.
Med ökat tempo tätnar de tjugo dansarna i ensemblen, vi ser ett kollektiv samlas i en gemensam rytm. Tydliga slagverk ger en ny, fast puls. Koreografin tar vidare svängar, med rusningar och hopp. Men de virvlande kropparna stillnar, slöjan gör ett sista lyft och avslöjar ett berg av sönderbruten, stelnad sten och annan bråte. Framför en ensam, naken kropp.
Med känsla och utan pedagogiska överdrifter skapar Johan Inger och dansarna en timme med dans som bär ett viktigt budskap och stämmer till eftertanke.
Syskonen Imre och Marne van Opstal, från Nederländerna, är en ny bekantskap. Hos NDT har de debuterat som koreografer och som dansare även arbetat i Johan Ingers koreografi. Kanske anar jag en släktskap utöver temat. Verket To kingdom come har också katastrof som utgångspunkt, men här kommer faran från elden. Tom Vissers scenografi är en stor cirkel, en gryta med ett lock som med hans ljusdesign både kan glöda och lysa isande vitt. Det blir anslående bilder. Botten är fylld med vad som liknar sand och koreografin utnyttjar materialet i skvättande effekter.
Titeln har bibliska associationer om döden. Inledning och avslutning består av repliker som inte hörs, bara enstaka ord. Kanske missar jag något väsentligt, för scenerna har starkt fokus.
Annars rör sig tolv dansare i och runt cirkeln. De som inte dansar, eller i ren akrobatik kastar sig runt i stoftet, är ofta betraktare intill. Koreografin består framför allt av duetter, uttrycksfullt gestaltade, men det blir för lite variation. Här finns också en historia om en kvinna, ett barn och en man – med outgrundligt skratt, fast sammanhanget förblir fördolt.
Som helhet når inte koreografin i To kingdom come samma nivå som Dust and disquiet, men de utsatta människorna och en hotande fara i miljön lyckas även Imre och Marne van Opstal ge påträngande fysisk gestalt. Och Göteborgsoperans danskompani ser vi än en gång på topp, både med teknik och utstrålning.

Programmet Touched med en speltid på 2 timmar 20 minuter ges till och med den 4 maj.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Dust and disquiet
Koreografi: Johan Inger
Scenografi: EstudiodeDos (aapee): Curt Allen Wilmer, Leticia Gañan Calvo
Kostymdesign: Bregje van Balen
Ljusdesign: David Stokholm
Nyskriven musik: Amos Ben-Tal
Inspelad musik: Arvo Pärt, Pete Harden
Dansare: Tsung-Hsien Chen, Zander Constant, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Hiroki Ichinose, Joseba Yerro Izaguirre, Bettina Jurák, Janine Koertge, Fan Luo, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Christoph von Riedemann, Frida Dam Seidel, Endre Schumicky, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Danielle de Vries, Johanna Wernmo och Amanda Åkesson.

To kingdom come
Koreografi, scenografi, kostymdesign: Imre van Opstal, Marne van Opstal
Scenografi och ljusdesign: Tom Visser
Musik och ljuddesign: Amos Ben-Tal
Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Nathan Chipps, Viola Esmeralda Grappiolo, Mai Lisa Guinoo, Logan Hernandez, Rachel McNamee, Riley O’Flynn, August Palayer, Duncan C Schultz, Arika Yamada och Zenon Zubyk.

Lis Hellström Sveningson