Ett starkt och tyvärr mycket aktuellt drama

Rainer Werner Fassbinder blev bara 37 år gammal men hann göra drygt 40 filmer i olika genrer som gangsterfilm, psykologiskt drama, klassisk melodrama i sin säregna stil, Västtysklands egen rebell vars säregna film-och TV-serier ofta fick mer positiv respons utanför hemlandet, där han mestadels var kontroversiell.
Kärlek är kallare än döden blev hans debutfilm, därefter kom ett stort antal verk följande tre åren, som Petra von Kants bittra tårar, ofta med kvinnliga huvudroller. Fassbinders filmer är genomtänkta och väl planerade in i minsta detalj, hans sätt att berätta har en viss stilisering som påminner om dramatikern Bertolt Brechts ”Verfremdung” (förfrämlingande, distansering).
Hans internationella genombrott kom med filmen Rädsla urholkar själen 1974, som nu i mars år 2023 har haft premiär på Malmö stadsteaters scen Intiman.
Fassbinders fokus på kamerarörelser och sätt att använda kameran skapar filmiska mästerverk, att överföra detta geniala filmarbete till teaterscenen kan inte vara enkelt (lättare vore kanske klassiska berättelser, som Bergmans Fanny och Alexander som tidigare spelats på Intiman).
Men på Malmö stadsteaters Intiman går regissör Helle Rossing och skådespelarna in i Fassbinders universum med teaterns mer aggressiva verktyg, han som började sin konstnärliga bana på Action Theater i München 1969, ett år senare hade teatern bytt namn till Anti-Theater. Regissör Hellle Rossing flyttar det västtyska dramat om rasism till Sverige i nutid för att med Verfremdung tydliggöra hur samhället ser ut.
Rädsla urholkar själen handlar om svenska städerskan Emmi (Susanne Karlsson), änka, ensamstående med tre vuxna barn som möter den tjugo år yngre Ali El Hedi Ben Salem (John Njie) gästarbetare från Marocko som jobbar på Yarden i Industrihamnen, de blir kära i varandra, gifter sig.
Men detta accepteras inte av Emmis vuxna barn, grannar eller arbetskamrater. Det vita samhället är konsekvent rasistiskt, alla på scen bär masker – utom Emmi och Ali – i en föreställning som är grotesk och provocerande, där bland annat fyra skådespelare gestaltar Fassbinder med hans typiska mustasch, skapar distansering inför den tidsanda som gestaltas.
I Fassbinders filmversion från 1974 spelas Ali/ El Hedi Ben Salem av mannen med samma namn, Fassbinders stora kärlek i verkligheten.
Men han fick inte använda sin egen röst i filmen, utan Fassbinder valde att låta en vit manlig skådespelare läsa in hans repliker. Det blir en Verfremdungseffekt eller distansering i sig, att hans röst eller accent inte duger i den västtyska filmen. Det blir samma känsla i nutid, i föreställningen på Intiman, som utspelas i Sverige idag – effekten att låta andra röster i mikrofon läsa rollkaraktärers repliker, vilket skapar bilden av ett absurt samhälle med utgångspunkt i Fassbinders film.
Experimentet att göra teater av en 1970-talsfilm om dåtidens rasism ställer den underliggande frågan: hur kan detta ha förändrats från den gången till dagens situation? Föreställningen skruvar upp det lågmälda i Fassbinders film till en dagens läge mer absurd värld.
Mot slutet av föreställningen vänder Ali / Hedi Ben Salem på perspektivet. Han kliver ner från scenen, riktar sig direkt mot publiken med sin kraftfulla röst och i och med denna nyskrivna epilog, kliver han också ur sin roll som underdog i ett rasistiskt samhälle. Han tar tillbaka sin egen identitet.
Det är känga även mot Fassbinder, som gjorde uppror mot förtryck, men ändå inte lät Ben Salem behålla sin röst.

Ingela Brovik