På naturens sida

I veckan kom en ny, dyster klimatrapport från FN:s klimatpanel, IPPC. Än en gång påminns vi om att läget är alarmerande. För Teater Albatross är det ingen nyhet. Från sin fästpunkt Tokalynga teaterakademi, i halländska Gunnarp, har gruppen i form av föreställningar outtröttligt sänt ut rapporter med olika vinklar på tillståndet i världen.
Nu är Albatross i Göteborg och ger under veckan fyra av sina föreställningar jämte samtal och uppläsningar på Cinnober teater. Skogsorgeln är den nyaste. Den hade premiär för ett år sedan – hos Teater Albatross lever föreställningarna länge, I skuggan av hatet växer blommor är inne på sitt 25 år.
Skogsorgeln handlar om människans ovarsamma framfart i naturen. En del av inspirationen kommer från poeten Thomas Tidholm och bitar av hans texter finns med i föreställningen.
Formen är Albatross sedvanligt brokiga blandning av brinnande budskap och uppfinningsrik scenografi – och med många delaktiga i resultatet. Åsa Lieberath fyller scenen med en sällsam blandning av natur och återanvända föremål, skapade av människor. Jag får en känsla av att befinna mig i en lightversion av Hieronymus Boschs bildvärld.
Masker och dockor spelar viktiga roller. Skådespelaren Valtteri Keinänen har en övervakande position, insvept i svart långrock med fågelhuvud. Marie Hässler och Robert Jakobsson byter obesvärat mellan att vara dockspelare och fysiskt gestalta allt från småkryp till en bitter bäver.
Människorna, oftast benämnda tvåbeningar med en uppgiven ton, är nästan helt frånvarande. Bara i starten förekommer ett par som har skapat en listig maskin för att hjälpa djuren att kommunicera. Men färden – i en skrotad radiobil – slutar illa och djuren tvingas själva klura ut hur maskinen fungerar. Ugglorna leder arbetet.
En råtta, hare, sköldpadda, igelkott finns också bland de djur som fått form som skulptur eller docka. Ett särskilt intryck gör havsöringen, stor, fet och fin med sång i gälarna.
Skogsorgeln spelas i versioner för både barn och vuxna och det är den lustfyllda leken som bär föreställningen, det allvarliga ämnet till trots. Gestaltningen pendlar mellan grepp från 1970-talets barnteater och föreläsningar med akademiskt fackspråk och fakta. Något finlir är det aldrig fråga om och inte finns det någon elegant dramaturgi. Men den tydliga appellen är svår att värja sig mot. Teater Albatross står på naturens sida.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson