Tuffa kvinnor och starka minnen

Dansehallerne i Köpenhamn, som fortfarande saknar en egen scen, har under förra veckan presenterat två intressanta nordiska dansföreställningar från respektive Sverige och Norge i Dansekapellet i Köpenhamn Först Lydia Östberg Diakités och BamBam Frosts Immortal summit och därefter Hooman Sharifis The dead live on in our dreams.
Lydia Östberg Diakité och BamBam Frost har redan kunnat ses tillsammans på scenen i Dansekapellet, när Dansehallerne i 2021 presenterade BamBam Frosts YES (2020). Nu er de två kvinnorna tillbaka med sitt gemensamma projekt Immortal summit (2021), där de med allvarlig min, men lyckligtvis inte utan humor, försöker att lyckas i en värld full av höga förväntningar.
Iförda mörka solglasögon, lite utmanande jeanskläder och svarta sneakers – och kanske inspirerade av Matrix-filmerna – intar de två ensartade dansarna scenen som självcentrerade, tuffa och odödliga kvinnor med rå maskulin, närapå cowboyaktiga attityder, bland annat när de sätter sig i var sin sacco-stol med vitt utspridda ben.
De 12 tunga saccostolarna släpar de över golvet eller svingar rytmiskt runt om sig själva, medan de rör sig i sin säregna lite mekaniska gångstil. Med armar och händer visar de fysisk styrka, men också en överdrivet självsäker gestik från popkulturens och sportens världar.
Som konkurrenter går de ikapp, och det gäller att komma upp och sitta på toppen av berget, som de bygger av säckarna. Ett arbete som visar sig vara ett slitsamt och meningslöst sisyfosarbete.
Långsamt börjar de ändra attityd och upptäcker att de har nytta av varandra, och det slutar med att de samarbetar och stödjer varandra i förtroliga lyft och positioner, där de till och med kan liknas vid yin och yang i sättet att rulla ihop sig tillsammans.
Dramaturgiskt skulle det i mitten av föreställningen kunnat vara lite stramare. Men i koreografin finns det fina och flexibla solon och Holger Hartvig har skapat en effektfull och fragmenterad musik med massor av råa riff på elgitarr. I gengäld var föreställningens ljusdesign mindre övertygande. Men Lydia Östberg Diakité och BamBam Frost har i Immortal summit lyckats skapat både en fint könspolitiskt fokus och ett mycket särpräglat rörelsespråk.

Den norske dansaren och koreografen Hooman Sharifi är född i Iran 1973 och kom som 15-årig ensam till Norge, där han sedan dess har bott. Tidigare har jag sett Hooman Sharifi som en ofta återkommande gäst på festivalen Montpellier Danse i Södra Frankrike och solot The dead live on in our dreams från 2019 är faktiskt en samproduktion med Montpellier Danse.
Precis som i Sacrifice while lost in salted earth, som Hooman Sharifi presenterede på Montpellier Danse 2022, är den framstående iransk-britiske tanbur-musikern Arash Moradi med på scenen i The dead live on in our dreams. Moradi inleder mycket vackert, meditativt och stämningsfullt med att spela persisk musik på sitt tresträngade instrument, medan publiken, som är placerad i en halvcirkel mycket nära på scengolvet, sitter i mörkret och lyssnar.
Karakteristiskt för Hooman Sharifi, vars verk generellt både är humanistiska och politiska, har han en mycket tillmöteskommande och inkluderande attityder inför publiken. Efter Moradis musikaliska inledning fortsätter Sharifi med en fin och känslig muntlig berättelse om hågkomster, minnen och rekonstruktion och manipulation av minnen. Med utgångspunkt i egne upplevelser berättar han också om minnenas betydelser när vi sörjer våra döda, och hur minnena sitter i kroppen.
Iförd svart skjorta, svart kjol och svarta sneakers börjar han gå runt i ring och utvecklar långsamt sin gång till danssteg tillsammans med den fina och manande persiska tanbur-musiken. Med stor vighet i knäna vippar och vrider han fötterna och den framåtlutade stora kroppen i ett organiskt rörelseflyt runt på golvet. Efterhanden kommer också armarna med i den fjädrande rituellt präglade och transartade cirklande dans, där Sharifi kommer helt i närheten av publiken.
Ett gyllene räddningsfilt har hela tiden legat skulpturalt mitt på golvet och givit associationer till bland annat båtflyktingar. I en ny sekvens lägger Sharifi sig som en död under filten, som långsamt börjar röra på sig och blir till en kappa, när Sharifi ställer upprätt igen.
När Sharifi har gjort sig fri från aluminiumfilten vecklar Sharifi ut en stor handduk kring sin högra arm, och det ger på en och samma gång associationer till en stackars fågelvinge och uttrycket ”jag skulle kunna ge min högra arm för det”. Desperat och våldsamt som i sorg och vrede över att ha missat något eller någon hamrar han sin högra hand i golvet, innan han tar bort handduken från armen och dansar lite spöklikt med den, som om det var en luftande, för att slutligen helt göra sig fri.
Mycket vacker avslutar han sin dansritual med att i stillhet buga sig för publiken i alla väderstreck och som åskådare känns det att den timslånga föreställningen verkligen har gjort ett bestående intryck som känns djupt in i kroppen.

Immortal summit: Idé, koreografi, dans och kostumer: Lydia Östberg Diakité och BamBam Frost. Kompositör, producent och ljuddesigner: Holger Hartvig. Musiker: Neda Sanai, Holger Hartvig och Aase Nielsen. Scenograf: Lisa Berkert Wallard. Ljusdesign: Anton Andersson. Plats: Dansehallerne i Dansekapellet.

The dead live on in our dreams: Koreografi och dans: Hooman Sharifi. Musiker: Arash Moradi. Ljud: Terje Wessel Øverland. Ljus: Hooman Sharifi och Martin Myrvold. Producent: Rikke Baewert. Co-producent: Montpellier Danse. Plats: Dansehallerne i Dansekapellet.

Vibeke Wern