Dansarna prövar sina vingar

”Det här är ett sätt för dansarna att återknyta till det som fick dem att välja att vara i det här konstnärliga fältet från första början. Passionen man har för själva konstformen. Jag tycker det är ett vackert sätt att göra det på”, säger balettchefen Nicolas Le Riche i programbladet till Young Choreographers.
Det är ett gott initiativ, och en erfaren dansares perspektiv som ger det en riktning: att alla dansare är konstnärer i egen rätt. Så gott som all koreografi har gjorts och görs av koreografer som börjat som dansare (undantag finns), men vem vet: kanske någon av dansarna i Kungliga baletten en dag blir koreograf ”på riktigt”. Någonstans måste man börja, och av de sju dansande koreograferna som presenteras i programmet Young Choreographers, finns några som skapat utifrån en idé och vågat fullfölja den. Riktlinjerna de sju koreograferna fick var att verken skulle vara högst 10 minuter långa, och alltsammans har arbetats fram på ”lediga stunder”.
Några av verken ligger väldigt nära en slags etyder i modern klassisk balett så som den brukar se ut på 2000-talet. Men de dansas med god vilja och precision. Att mixa in hip hop i musiken öppnar upp för lite mer spännande lösningar, som i Flying in Unison, koreografi Felicia Andersson, eller i den avslutande Affinity, med nykomponerad musik av Erik Zettervall i elegant musikalisk fusion. I den senare har koreografen Daniel Goldsmith arbetat med flera dansare, också det en utmaning.
Ut ur dimman kommer en tajt kvartett i Where we go, av Jérémie Neveu, som bitvis fått till en slags dynamisk dans-kubism för fyra dansare. Det kräver god samordning och skissar på en egen stil. Mest oväntad är Elisa Fossati med So far yet close för två dansöser och en slagverkare. Roger Svedberg framför Charly Antolins Drums capella på ett helt batteri av slagverk. Dess grovhet och tunga rytmik kontrasteras intressant av dansad elegans av Camille Chanial och Coralie Aulas i sirlig stil och transparenta glänsande overaller. Bra idé!
Young choreographers visas bara tre gånger på Rotundan – men tänk om dörrarna kunde öppnas till andra dansscener i Stockholm. Utbyte och dialog med andra unga koreografer, bjud in, bjud ut. Pandemin har gjort att Kungliga Balettens satsning på unga, egna koreografer haft uppehåll ett par år. Nu hoppas vi alla att vi är – mer eller mindre – ute ur bubblan, men varför sluta drömma om att låta dansarna pröva sina vingar än mer?

Margareta Sörenson