En mosaik över storstadslivet

Jerome Robbins Glass Pieces är en extatisk hyllning till livet, skapelsen, visionära konstnärer och konstverk, som har förändrat verden.
Många känner till Jerome Robbins som upphovsman och iscensättare av West Side Story, men han betraktas även som den första, egentliga amerikanska balettkoreografen. Robbins arbetade både på Broadway och i balettvärlden, där han tillsammans med George Balanchine var koreograf vid New York City Balett. Hans verk karakteriseras av ”timing” och ”showmanship”, en genial, humoristisk känsla för mänskliga karaktärer och en förälskad fascination av balettens sublima dyrkan av skönheten.
Om man ska hitta en linje i årets utgåva av Den Kongelige Ballets konceptprogram Giant Steps, som just är ägnat Robbins, så är det kanske hans resa från show mod en fördjupning av konstarten baletts egna uttryck och en inriktning mot en personlig vision: Från den underhållande tidsbilden med tre sjömän på permission på Manhattan, som senare blev till musicalen och filmen On the Town, förbi en neoklassisk, virtuos lek med stegen i ett allegoriskt operadivertissement till ett formexperimenterande ensembleverk.
Giant Steps är emellertid en tung afton, därför att Fancy Free (1944) och Verdi-baletten De fyra årstiderna (1979) saknar relevans utanför den amerikanska kulturkretsen: I New York blir de meningsfulla som del av den våg, där metropolen under den ”Ballet Boom” som varade från mitten av förra århundradet upptäckte och utforskade konstartens estetik, konventioner och historia, men i ett danskt sammanhang verkar de båda verken föga angelägna och daterade.
Andra arbeten av Robbins skulle ha kunnat passa bättre för Köpenhamn, och den gemensamma upplevelsen skulle i varje fall ha varit starkare och haft en mer logisk och energisk sammansättning om kvällen hade startat med 1800-talspastischen om ”mid-century” med musikalgenren ställd mot Robbins’ modernistiska mästerverk Glass Pieces (1983) som själva höjdpunkten.

En mosaik av tankar och bilder
Fonden i Glass Pieces är rutig vilket hänsyftar på kompositörens matematiska principer och Robbins eget organisatoriska arbete. Den utgörs av ett jättelikt millimeterpapper bakom ett kliniskt rum där 36 dansare i träningskläder i självlysande färger går tvärs över scenen i slumpmässiga banor till ljudet av Glass tutande saxofoner och hektiskt pågående brutna ackord för synthesizer. Balettens första bild har liknats vid myllret av människor på Grand Centrals Stations väntsal och Glass Pieces sägs ofta lite uppenbart gestalta storstaden New Yorks pulserande, rastlösa energi, men verkets komplexa, intelligenta ikonografi inrymmer också en glimt av en annan, mystisk civilisationsberättelse.
Två dansare i enfärgade trikåer landar – med Robbins’ ord – som ”stålänglar” i mängden. Ytterligare två par ansluter och skrider med en återblick på de amerikanske postmodernisterna Lucinda Childs och Merce Cunningham över scenen med svingande armar i enkla, långa svep i en utveckling mot en rad stora lyft, som är direkta citat av steg från finalen i George Balanchines De Fyra Temperamenten (1946). Om det ögonblick som gjorde ett outplånligt intryck på Robbins som ung man, har koreografen sagt: ”Det känns alltid som om jag bevittnar en ödesdiger avresa – som en interplanetär resande som tar farväl av världen.
Här landar de himmelska väsendena i en tid och på en plats, där ensemblens gående figurer långsamt antar solisternas dynamiska steg och fraser och i geometriska mönster dansar de mot ett mångdubbelt crescendo, där rörelsen fryses i en kraftig ljusblixt.
Gregory Dean för viktlöst Ji Min Hong genom rummet på Gamle Scene i verkets betydelsemättade andra sats, där en elegisk melodilinje för sopransaxofon svävar över en grupp böljande stråkar. I en neoklassisk, lyrisk slowmotion duett inför en rad kvinnliga, gungande siluetter sträcker Min Hong med ett närapå rituellt allvar ut sina armar från kroppen. Paret står med faraonisk gravitas obevekligt stilla som parallella tvådimensionella figurer i profil, men låter oss även skymta ögonblick av mänsklig närhet i deras gemensamma ömhetsbetygelser, när hon vilar huvudet mot hans bröst och lägger armarna om hans hals, samtidigt som blåsinstrumentets längtande ensamma klagan understryker dansens upphöjda intensitet.
Trummande slagverksrytmer och gällt drillande flöjttoner är drivande i Glass Pieces’ vilda finalsats, där grupperingar upprepar karakteristiskt hektiskt, haltande steg på hälarna i raka spår, tills mindre grupperingar i kontrapunktiska kaskader av atletiska hopp och vridande rörelser accelererar i en explosion av energi. En mästerlig och komplex koreografisk arkitektur, som samlar hela gruppen i en virvelstorm av rörelser och som en central bild i en roterande symbolisk cirkelfigur.
1983, strax innan Robbins skapade Glass Pieces, hade han som librettist arbetat tillsammans med Philip Glass med utformningen av operan Akhnaten (1983) om den egyptiska farao som tillsammans med sin drottning Nefertiti, reformerade det forna Egyptens religion med en samhällsomvälvande vision om dyrkan av Aton, som var solskivan.
Glass Pieces avslutande bild är till musik hämtad från just Akhnaten, och baletten blir en mosaik av tanker och bilder i en extatisk hyllning inte bara till livet, skapelsen, farao och fantasin, men också till en visionär kompositör samt till de koreografer och konstverk som har förändrat världen.

Texten är tidigare publicerad i Kristeligt Dagblad 9 mars 2023.

Giant Steps spelas på Det Kongelige Teaters Gamle Scenen till och med den 23/3.

xxxxxxxxxx

Jerome Robbins’ ”Glass Pieces” er en ekstatisk hyldest til livet, skabelsen, visionære kunstnere og kunstværker, der har ændret verden.

Mange kender Jerome Robbins som idémanden og iscenesætteren af ”West Side Story”, men han betragtes også som den første, egentlige amerikanske balletkoreograf. Robbins arbejdede både på Broadway og i ballettens verden, hvor han sammen med George Balanchine var koreograf ved New York City Ballet. Hans værker karakteriseres ved ”timing” og ”showmanship”, en genial, humoristisk sans for menneskelige karakterer og en forelsket fascination af ballets sublime dyrkelse af skønheden.

Hvis man skal finde en linje i årets udgave af Den Kongelige Ballets konceptprogram ”Giant Steps”, der netop er helliget Robbins, så er det måske hans rejse fra show mod en fordybelse i kunstarten ballets eget udtryk og mod en personlig vision: Fra det underholdende tidsbillede om tre sømænd på orlov på Manhattan, der senere blev til musicalen og filmen ”On the Town”, forbi en neoklassisk, virtuos trinleg i et allegorisk operadivertissement til et ensemblebåret formeksperimenterende værk.

”Giant Steps” er imidlertid en tung aften, fordi ”Fancy Free” (1944) og Verdi-balletten ”De fire årstider” (1979) opleves uforklarede udenfor en amerikansk kulturkreds: De giver i New York mening som del af den bølge, hvor metropolen i et ”Ballet Boom” fra midten af sidste århundrede opdagede og udforskede kunstartens æstetik, konventioner og historie, men i en dansk sammenhæng virker de to værker både uvedkommende og daterede.

Andre af Robbins’ arbejder havde været mere oplagte til København, og den samlede oplevelse ville i hvert fald have været stærkere med en mere logisk og energisk opbygning af aftenen startende med 1800-talspastichen over ”mid-century” musicalgenren mod Robbins’ modernistiske hovedværk ”Glass Pieces” (1983) som et højdepunkt.

En mosaik af tanker og billeder
Bagtæppet i ”Glass Pieces” er – med en henvisning til komponistens matematiske principper og Robbins eget organisatoriske arbejde – kvadreret. Et kæmpe stykke millimeterpapir bag et klinisk rum, hvor 36 dansere i elektriskfarvet træningstøj til lyden af Glass’ dyttende saxofoner og hektisk rullende arpeggio for synthesizer gående krydser scenen i tilfældige baner. Ballettens første billede er blevet sammenlignet med menneskemylderet i togstationen Grand Centrals forhal, og ”Glass Pieces” siges ofte lidt indlysende at kanalisere storbyen New Yorks pulserende, hvileløse energi, men værkets komplekse, intelligente ikonografi rummer også glimt af en anden, mystisk civilisationsfortælling.

To dansere i ensfarvet trikot lander – med Robbins’ ord – som ”stålengle” i mængden. Yderligere to par slutter sig til og skrider med et nik til de amerikanske postmodernister Lucinca Childs og Merce Cunningham over scenen med svingende arme i enkle, lange træk i en udvikling mod en række store løft, der er direkte trincitater fra finalen i George Balanchine’s ”Fire Temperamenter” (1946). Om det moment, der gjorde et uudsletteligt indtryk på Robbins som ung mand, har koreografen sagt: ”Jeg har det altid, som om jeg er vidne til en skelsættende afrejse – som interplanetære rejsende, der tager afsked med verden”.

Her lander de himmelske væsner i en tid og et sted, hvor ensemblets gående figurer langsomt antager solisternes dynamiske trin og fraser og i geometriske mønstre danser mod et mangedoblet crescendo, hvor bevægelsen fryses i et kraftigt lysglimt.

Gregory Dean fører vægtløst Ji Min Hong gennem rummet på Gamle Scene i værkets betydningsladede anden sats, hvor en elegisk melodilinje for sopransaxofon svæver over en bund af skvulpende strygere. I en neoklassisk, lyrisk slowmotion duet foran en række kvindelige, duvende silhuetter folder Min Hong med næsten rituel alvor sine lemmer ud fra kroppen. Parret står med faraonisk gravitas ubevægeligt stille i parallelle todimensionelle profilfigurer, men lader os også skimte øjeblikke af menneskelig ømhed i deres fælles formål, hvor hun hviler hovedet mod hans bryst og lægger armen om hans hals, som blæserinstrumentets længselsfulde, ensomme klage understreger dansens ophøjede intensitet.

Trommende slagtøjsrytmer og skingert trillende fløjter skaber fremdriften for ”Glass Pieces’” vilde finalesats, hvor grupperinger gentager karakteristiske hektisk, haltende trin på hæl i retlinjede spor, før små klynger i kontrapunktiske kaskader af atletiske spring og drejninger accelererer i en eksplosion af energi. En mesterlig og kompleks koreografisk arkitektur, der samler gruppen i en hvirvelstrøm af bevægelse og som et centralt billede i en drejende, cirkulær symbolfigur.

I 1983, kort før Robbins skabte ”Glass Pieces”, havde han som librettist arbejdet sammen med Philip Glass om udformningen af operaen ”Akhnaten” (1983) om den egyptiske konge, der sammen med sin dronning Nefertiti, reformerede oldtidens Egyptens religion med en samfundsomvæltende vision om dyrkelsen af Aton, solskiven.

”Glass Pieces’” sidste billede er musik hentet fra netop ”Akhnaten”, og balletten en mosaik af tanker og billeder i en ekstatisk hyldest til ikke kun livet, skabelsen, farao og fantasien, men også til en visionær komponist, koreografer og kunstværker, der har ændret verden.

Alexander Meinertz