Koncentrationsövning med fokus på rörelse

En tvååring jag känner säger belåtet: Ta-dam! när hon lyckas med något som nyss tycktes svårt. Kliva i stövlarna, till exempel. Vanligtvis har det sammanfattande ordet Häpp! använts just så, men för mer utmanande konster. Häpp! doftar cirkus, sågspån, akrobat och saltomortal.
Lisa Spets vänder på häppet. Sensationen kan vara minsta knäpp för de som är små. Hon, grundaren av Zebra dans som betytt så mycket för barndansens växt och stabilisering, har tillsammans med Niklas Valenti skapat ett litet musikaliskt koreogafiverk för de yngsta barnen, två till fyra år. Barnen möter Valenti och musikern Martin Östman på Zebra dans generösa golvyta. Båda herrarna är skrudade i suddigt färgrika kläder som smälter samman med fonden.
Men i stället för tjo och alabadam vankas här lågmält lyssnande. Snart är jag lika andäktig som barnpubliken; ett par vita skor stiger försiktigt fram från fonden, alldeles av sig själva. Och när de återkommer sitter de på Valenti som rör sig vinklat, rörligt och riktat mot publiken. Två enkla träpallar, fint och stillsamt gitarrspel, en vänlig duo som mycket stillsamt säger Häpp! I föreställningens slut.
Superenkla tricks med pallarna, stillsam humor som att låtsas sitta still fast man rört sig. Tillsammans andas vi försiktigt och kollar uppmärksamt på dansens förehavanden. Detta är ingen dansföreställning som får det att rycka i svansen på betraktaren, utan en koncentrationsövning med fokus på rörelse. Publiken dras in i skeendet med ögonkontakt, rytmer, dans. Och små barn är ena hejare på superkoll: Zebra dans prickar rätt igen.

Margareta Sörenson