Wiggling Things blir mest rörelseövningar

Tanja Andersson är en flitigt förekommande dansare, koreograf och performanceartist på de västsvenska scenerna. I det nya verket Wiggling Things, med premiär på Atalante i helgen, står hon för koreografin i samråd med de tre dansarna.
Anderssons rötter i Umeå och Sápmi är en viktig utgångspunkt i skapandet och gav sig tydligt tillkänna i Silverfeber som visades på samma scen hösten 2017. Där ville hon undersöka hur förtrycket av samerna har satt spår i rörelser. Jag hade mina invändningar, men såg en konstnärligt medveten och lovande strävan.
Sedan dess har Tanja Andersson sällat sig till de samtida danskonstnärer som snöar in på abstrakta, akademiskt anlagda programförklaringar. Om Wiggling Things heter det att föreställningen ”breder ut sig i ett artificiellt arktiskt landskap. Koreografiska pendelrörelser kopplas till turbulenta flöden, sårbar topografi och karga tillstånd inom och utom kroppar.”
Hur tar sig detta ut på scenen?
Medan publiken tar plats stampar Eva Svaneblom runt i halvmörkret iförd näbbstövlar – det som förr respektlöst ibland kallades ”lappstövlar” – och hörselkåpor. Hon utstöter även ljud. Scenbilden domineras av stora, vita presenningar. Den ena är upphängd och formar ett enkelt tält. Där tar Svaneblom plats, tar kniven ur bältet och börjar tälja på ett trästycke. Ljudet förstärks med mikrofon.
Den andra presenningen väller fram i stora veck, som en snödriva, eller flod. Mpululu Ntuve försvinner i den böljande presenningen när hon kommer in.
På scenen finns även en flismaskin. Den tar Amanda Billberg, iförd full, modern skyddsutrustning, strax i bruk när hon gör entré. Här ställs det enkla hantverket i tältet mot den rytande maskinen, som Billberg matar med tunna, hårda träpinnar. Det ryker och luktar bränt. ”Wiggling Things” betonar det sinnliga, främst i ljuden – dit hör Rasmus Perssons oroande miljö – och lukten, men Amanda Billberg dansar även erotisk duett med, den då avstängda, flisapparaten.
Alltsammans är långsamt utförda, rätt triviala handlingar. De tre dansarna förenas, hissar och riggar om tältet. Två av dem slänger sina knivar i floden/snödrivan, oklart varför. Som en enhet rör de sig sedan rytmiskt över scenen, ibland hojtande väderstreck. Tempot ökar och en känsla av extas sprider sig. Men mest stannar Wiggling Things som en samling interna rörelseövningar där publiken lämnas utanför.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Spelas även på Dansstationen i Malmö (10-11/3) och MDT Stockholm (15-16/3) genom Turnéslingan tre scener

Lis Hellström Sveningson