En hyllning till Jerome Robbins

Det är Jerome Robbins stora allsidighet som koreograf, som står i fokus på den här säsongens upplaga av festivalen Giant Steps, där Den Kongelige Ballet presenterar tre verk av den mångfacetterade koreografen från New York.
Programmet inleds med den käcka sjömansbaletten Fancy Free från 1944, som är Robbins första samarbete med kompositören Leonard Bernstein. En balett, som den starka konstnärsduon redan under skapelseåret videreutvecklade till Broadway-musicalen On the Town. Och Fancy Free, som Den Kongelige Ballet även hade på programmet i början av 2000-talet, är också mycket karakteristisk för sin jazziga och musikal-inspirerade stil, som vid dess tillkomst var något helt nytt,
Som de tre käcka sjömansgossarna, som går ut och festar när de ligger vid kaj i New York, är Tobias Praetorius, Jón Axel Fransson och Sebastian Pico Haynes ett lysande treklöver både tekniskt och mimiskt. De lyckas förena de skojiga och uppfinningsrika stegen, hoppen och de expressiva detaljerna i koreografin med rätt slags nonchalans och pregnans. Genom sina olika expressiva solon får var och en av dem visa sina särskilda karaktärer som varande den lustiga, den charmerande och den förföriska latinotypen .
Precis som att det fattas en stol, när de leker stolsleken, finns det olyckligtvis bara två flickor (Lena-Maria Gruber och Silvia Selvini), som de tre männen kan försöka imponera på, tills den tredje (Joscelyn Dolson) alltför sent dyker upp. Men sjömännens vänskap är det viktigaste i Fancy Free, som en gång skapades av två 25-åriga konstnärerna under Andra världskriget. Det är framför allt musiken och de fina stegen av de skickliga dansare som står i blickpunkten.
Programmets höjdpunkt är Glass Pieces från 1983, som framstår som en typisk postmodernistisk koreografi och den påminner bland annat om Lucinda Childs Dance. Men Glass Pieces till Philips Glass karakteristiska repetitiva minimalistiska musik är också uppfriskande tidlös, vilket gör den till ett friskt nytt tillskott till Den Kongelige Ballets repertoar.
På ett drabbande vis har Robbins själv beskrivit verkets första del till musikken Rubric, när kårens många dansare i glada färger går i mönster med olika små rörelsevariationer över scenen, som en bild av Grand Central Station i rusningstid. Mitt i vimlet dyker tre fina solistpar i pastellfärger upp, som i sina rörelser har fokus på rum och riktningar, innan de försvinner i mängden.
I andra delens Façades har Robbins skapat en raffinerad referens till Petipas La Bayadére, med hjälp av Philip Glass lite lugnare puls, till vilken han låter en i det närmaste oändlig rad kvinnliga dansare mjukt och meditativt röra sig i fonden. Framför den får vi ta del av ett vackert adagio pas de deux med svävande eteriska lyft och utsökta rörelsekvaliteter som Ji Min Hong och Gregory Dean utvecklar till tonerna av ett fint klarinettsolo. Det är ett ögonblick av stor skönhet innan den tredje delen startar med ihållande trummrytmer från verket Funeral of Amenhotep III.
Denna rituelt präglade del, inspirerad av egyptiska hieroglyfer, inleds med 12 manliga dansares kraftfulla synkrona rörelser och geometriska formationer. De åtföljs av lika många eleganta kvinnliga dansare på tå som virvlande cirklar omkring till den rytmiskt förförande musiken.
Jerome Robbins utsökta musikalitet blir särskilt påtaglig i kvällens avslutande verk De fyra årstiderna från 1979, som är koreograferad till balettmusiken ur Verdis opera Sicilianska aftonsången plus utdrag ur Trubaduren och Lombarderna i första korståget. Scenografen Richard Hudson, som bland annat är känd för sin scenografi till Lejonkungen har skapat fina och färgrika kostymer.
Den första delens Vinter i vita och frostblå färger har Robbins själv beskrivit som ”en skridskotävling i dans med en flock darrande snöflingor”. När flickorna i tåspetsskor skälver i kylan är det samma form av humor som i Robbins The Concert som är känd som en av balettvärldens mest humoristiska verk. Men här finns det också fin neoklassisk solodans med Camilla Ruelykke Holst flankerad av de eleganta tvillingbröderna Guilherme och Vitor de Menezes.
I den glada vårdansen i gul-gröna kostymer briljerar Emma Riis-Kofoed på tå tillsammans med Alexander Bozinoffs luftburna hopp. Värmen i den solgula Sommar betonas med hjälp av musikens mellanöstliga tema och de mjuka böjliga rörelserna både hos det fina soloparet Stephanie Chen Gundorph och Fillipe Moraes samt de sex dansarna runt omkring dem.
Hösten utvecklas till en lustig backanal i orange-röda färger med Samuel Zaldivar som en riktig spelevink till faun. Men det karismatiska pas de deux-par, med den enormt säkra Wilma Giglio och briljant hoppande Ryan Tomash bjuder också på mängder av fina klassiska steg.
I slutscenen när alla årstider visar sig på scenen tillsammans gör Jerome Robbins skäl för sin förmåga till masskoreografi.
Som helhet är Giant Steps ett mycket välregisserat verk med hjälp av en rad före detta dansare från New York City Ballet som har assisterat iscensättarna vid Den Kongelige Ballet. Med den norske dirigent Per Kristian Skalstad i spetsen för Det Kongelige Kapel ges ett dymnamiskt ackompanjemang till den dans som bjuder på ett fint och varierat prov Jerome Robbins koreografiska bredd.

Giant Steps ges på Det Kongelige Teater till och med den 23 mars.

Vibeke Wern