Samisk aktivism buren av kärlek

Norsk-samiska koreografen Elle Sofe Sara börjar utomhus. Där står vi i kvällskylan kring en fyrkantig inhägnad med tunt snölager på marken och sju svartklädda kvinnor med megafoner och samiska mössor stiger in i kvadraten, taktfast. Kvinnorna gör en hälsningsceremoni med långa armrörelser mot natthimlen i olika väderstreck – de ber om tillstånd att vara på denna mark, och det ger ett löfte att lämna den så som det funnit den.
Så går vi in bakvägen till Elverkets stora spelplats, och snart är de sju kvinnorna där, de jojkar flerstämmigt, de gör danssekvenser som bygger på stampningar, andra som leder tanken till arbetsmoment inom den samiska traditionen, som arbetet med renar. Texterna till jojken, liksom verkets titel, är hämtat från ett diktverk av tre konstnärer (Kiss the border) med textrader utplacerade vid gränsen mellan Finland och Norge.
I ett samtal med Elle Sofe Sara och Åsa Simma, den första konstnärliga ledare för den samiska teatern Giron, berättar Elle Sofe Sara att det som grep henne i de tre konstnärernas arbete var att det var aktivistiskt, men buret av kärlek och inte vrede.
Samtalet efter ger många pusselbitar till dans-och-sång-föreställningen. Åsa Simma förklarar hur central upplevelsen och samhörigheten med platsen är för den samiska traditionen, och att detta har den gemensamt med andra urfolks tankevärldar. Elle Sofe Sara, en av grundarna av det samiska konstkollektivet Dáiddadàllu är utbildad koreograf vid Oslo Kunstakademi och har bakom sig dansstudier vid Laban Trinity School i London. Hon är internationellt verksam, men deltar också hemma i norska Sapmi med renskiljning tillsammans med sina barn.
Elle Sofe Sara uttrycker sig milt, Åsa Simma försiktigt optimistiskt: äntligen har majoritetssamhället börjat intressera sig för samerna, deras historia och tradition. Jag hoppas de har rätt, de ideliga konflikterna med gruvbolag, förvaltningsdomstolen och ”storsvensk” befolkning som terroriserar samerna och deras renar motsäger dem. Till de många fördomarna om samerna hör att de inte skulle ha någon dans i sin tradition – men en tradition med schamaner kan inte gärna sägas vara danslös. Men så undansopade är de få spåren av vad kyrkan länge förbjöd, att den som idag vill dansa samiskt måste utgå från det lilla man vet och bygga vidare på det.
Flerstämmig jojk är heller inget som existerar traditionellt, men här får den veckla ut sig, stillsam och vacker, dynamisk och högtidlig. Och sorgsen, som de svarta klänningarna.
The answer is land domineras av ett hängande stort textilt konstverk, vars grå-vita-svarta färger gradvis övergår i rött – på inget vis samiskt, men i samklang med en textil tradition i en vidare bemärkelse. Elle Sofe Sara bygger broar till den samtida scenkonsten, vilande på de skärvor av det samiska som lyckats överleva den moderna statsbildningens enögdhet.
Som tillhörig majoritetssamhället kan jag bara önska mer! Mer berättelser, mer dans och musik och på flera sätt som utvecklar, fördjupar, varierar, och öppnar den samiska kulturen. Tradition och förnyelse – utan det ena, inte det andra.

Margareta Sörenson