Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 20 juli 2024

Eskapismens och förnekelsens dans

2023-02-23

Fakta:

Namn: Thank you have a nice day
Koreografi: Gunilla Lind
Regissör: Gunilla Lind
Musik: Kristoffer Rosing-Schow
Ensemble: Gunilla Lind Danseteater, Dansere: Jacob Schrøder, Marcus Roydes, Raphaël Eder-Kastling, Ruth Rebekka Hansen, Shuli Nordbek samt Roosa Törma och Michaela Lamprou, Scenograf: Kirsten Victoria Lind. Dramaturg: Josefine Elna Ibsen. Ljus: Peter Bodholdt Løkke.
Plats: Dansekapellet Köpenhamn NV
» https://www.gunillalinddanseteater.com

Det vimlar av smileys både på kostymer och i scenografin i Gunilla Linds nya och mycket helgjutna föreställning Thank you have a nice day. En föreställning som Gunilla Lind Danseteater själv beskriver som ”en humoristisk eskapistisk dansföreställning om jordens undergång”.
Just dommedagsoptimisterna (de så kallade apocal-optimisterna), som tror, att allt nog ska ordna upp sig fint till slut, trots att världen är på väg att gå under, har varit Gunilla Linds inspiratörer. Med en god portion humor tar hon itu med ytliga klichéer och feel-good-tendenser i Thank you have a nice day.
Karakteristiskt för Gunilla Lind (som senast i höstas var aktuell med föreställningen Aorta i den delade föreställningskvällen Björk med Holstebro Dansekompagni) är scenografin och kostymerna mycket viktiga beståndsdelar i hennes visuellt mycket omväxlande föreställningar. Genremässigt rör hon sig i spänningsfältet mellan nutida dans, fysisk teater och visuell installation.
Det gäller också för Thank you have a nice day i fin scenografi av Kirsten Victoria Lind, där det inledningsvis inte finns några dansare på scenen, men bara en stor gul lysande smiley-lampa och några mjuka vita kuddar på scenens vita golv. En manligt djup basröst försöker att på engelska guida in publiken i ett meditativt tillstånd, som avslutas med en uppmaning till att förtränga det lilla rädda barnet inom oss. Sen kan förnekelsens dans ta sin början.
Genom de draperier av vita snören som omgärdar scenrummet, kommer Shuli Nordbek och Jacob Schrøder tassande in i strumplästen med tjusiga färgglada kostymer i blommig kretong med smiley-dekorationer. Som en knopp bär de båda en gul smiley-boll på huvudet och de två dansarna ler stort nästan oavbrutet igenom hela föreställningen. (I Japan har forskare faktiskt varnat befolkningen för att le för mycket, eftersom de äkta känslorna undertrycks av det smilande ansiktsuttrycket och kan orsaka allvarliga psykiatriska följder).
När Ruth Rebekka Hansen med allvarlig min och likt en famlande blind träder in på scenen i en färgglad klänning av blommig kretong (med vackert fall, nästan som en krinolin när hon rör sig runt) så styr och för de två leende dansarna henne som en docka och lyckas få henne att börja vinka som en liten lyckobringande kattfigurin.
Marcus Roydes och Raphaël Eder-Kastling gör entré likt absurda huvudlösa figurer iförda kretong-kavajer, som är så stora att de når långt upp över huvudet på dem båda. Tillsammans utvecklar de fem dansarna sin dans på ett naivt robotartat sätt, och i en lite för lång sekvens sitter de tillsammans med barnsliga miner som om de tittade på tv, medan de mekaniskt simulerar att de äter chips eller godis för att dämpa intrycken från skärmen.
Det är härligt att se hur den vige Marcus Roydes plötsligt tar av sig sin kavaj och visar känslor när han betraktar de andra för att sen kasta sig ut i ett desperat och vilt break-inspirerat solo. Men de två smiley-dansarna ser till att han åter får på sig sin alltför stora kavaj som skymmer utsikten. Raphaël Eder-Kastling försöker sig också på en kort snurrande dans i för att frigöra sig från sin kavaj, medan han i Peter Bodholt Løkkes fina ljusdesign kastar skuggor på de vita trådgardinerna.
Groteskt och mardrömsaktigt ser vi både smiley-parret, Shuli Nordbek och Jacob Schrøder, samt Ruth Rebekka Hansen utrustas med extra armar och ben som ger associationer till såvel proteser som missbildningar. Det ger associationer till verk som Christian Lollikes krigsballet I føling och Lollikes och Marie Brolin-Tanis Sandmanden. Effektfullt bildar även Ruth Rebekka Hansen par med Marcus Roydes till en helt ny skepnad, där han förser hennes kropp nya ben.
Kristoffer Rosing-Schow har med synthesizer-klanger, som både varierar rytmiskt och klangligt i olika sekvenser, fint komponerat föreställningens medvetet stereotypa och enerverande minimalistiska musik. Under hela föreställningen kryddas ljudet med helt omotiverade gapskratt.
Men snart har leendena slocknat hos alla, när varken leenden, smileys eller gapskratt kan hålla katastrofen borta. Förskräckta och med böjda ryggar går alla fem dansare till slut under ackompanjemang av bullrande ljud mot världens undergång i denna väldansade och tankeväckande föreställning.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser