Med bildrikedom och poetisk fantasi

Staatsballett Berlin för två moderna klassiker samman. Mer än vanligt ser Ek och Ekman ut att hänga ihop, fast på alldeles eget vis.
Mats Eks En slags (A sort of) skapades 1997 för Nederlands Dans Theater. Året innan hade Eks Törnrosa skapats för Hamburg Ballett, och de två verken har sina förbindelser. Men En slags hör till Mats Eks fria och poetiska verk, och berättar ingen sammanhängande historia som det familjedrama som skildras i Eks version av Törnrosa. Ändå rymmer de koreografiska byggstenarna i En slags ett berättande som vänder och vrider på livet och kärleken mellan män och kvinnor.
Verket har ingen huvudperson, men en man i sömn öppnar föreställningen och väl i vaket tillstånd finner han på första publikraden en kvinna, kanske en tidigare partner. Hon är klädd i kostym, han i gammalrosa kappa. Duetten som dansas inledningsvis framför en gul fond med en liten dörröppning, är inte harmonisk. Kvinnans spretar i mannens grepp, och sekvensen slutar med att hon placeras i en koffert, som förs ut.
När den gula väggen lyfts undan, delas scenen på tvären av en blå mur, över den, som på rullband, syns dansarnas huvuden, hattar eller färgglada ballonger. Merparten av dansarna har individuella roller, men ingår i ett kollektiv av män och kvinnor i kläder som känns 50-tals-nostalgiska: damhattar, klänningar, kostymer och rockar. Bland dem finns ett annat par, ett yngre och nästan romantiskt skildrat par, som upptäcker varandra och kärleken. Parallellt alla ”de andra” som rusar kring till Goreckis delvis hektiska musik.
Man kan tänka sig att det unga paret är en yngre upplaga av paret med kvinnan i kofferten, som i verkets slut återvänder, då i ”rätt” kläder, hon i rosa kappa, han i kostym. En slags har av Mats Ek själv beskrivits som ”en dröm, ett minne eller resa. Ett par reser tillbaka till de skeenden som föranlett deras splittring.”
Staatsballett Berlin bjuder alltså på två äldre verk – En slags är 25 år, Cacti 13 år. Betyder det att dessa två verk kan kallas klassiker – båda har skapats för NDT och därefter satts upp på en lång rad andra dansscener på flera kontinenter. Redan från början hade En slags en slags retro-look som gör den ganska tidlös, och i Cacti är dansarna strippade på allt som har direkt tidsanknytning i sina hudfärgade trikåer och svarta overaller. De svarta kalotterna och den strikta unisex-munderingen berövar oss associationer i tid, rum, genus. Rösten som hör till verket och som kritiskt kommenterar den är en ironisk exponering av danskritikens tröga rörlighet, så som Alexander Ekman mötte den 2010. Eller som Mats Ek mötte den när han skapade Soweto 1977 eller nytolkningarna av Giselle och Svansjön. Danskritiken är inte längre konservativ på det sätt som den varit, den har också nyktrat till från en äldre tids uppfattning att danskritiker är en sorts dansens ambassadörer, som lojalt ska värna konstformen och undervisa publiken om dansens betydelse som scenkonst. Den samtida dansen har erövrat en mer rimlig plats inom scenkonsterna och blivit mer jämlikt värderad med dramatisk teater och musikteater.
Ek och Ekman kan alltså sägas vara moderna klassiker från varsin generation, och de blir idag mycket respektfullt bemötta. Alexander Ekman kan också vara den yngre koreograf som tydligast är något av en arvtagare till Ek i verkens teaterlitet, scenografiska bildrikedom och poetiska fantasi. Båda arbetar gärna med stora kompanier vid världens operahus, där danskåren har en gedigen klassisk skolning i grunden. Balettensemblen i Berlin är med på galoppen Ek-Ekman – lyriskt uttrycksfullt för Ek, rytmiskt minutiöst och med en inneboende ironisk hållning för Ekman.
På en och samma kväll blir mötet mellan Ek och Ekman en bekräftelse på samband, släktskap, traditionens trådar – trots verkens stora olikheter. Cacti finns sedan 2010 också i Stockholm på Kungliga Balettens repertoar och hade nyligen nypremiär. Av Ek finns flera verk i ”huset” – snart tas hans Julia & Romeo upp igen, ännu ett exempel på en omtolkad klassiker som uppdaterats med hedersmord och hatbrott.

Margareta Sörenson