Fantasifulla förvandlingar och dansande kostymer

I danskekompagniet MYKAs nya föreställning Regnbuen (Regnbågen) är det en härlig blandning av dans, design och ljud, som lämpligt nog presenteras på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Den halvannan timme långa föreställningen, som vänder sig till familjer och alla andra från 0-100 år här under det danska vintersportlovet under vecka 7, består av på en och samma gång rörliga installationer, dansande kostymer och fantasifull koreografier ackompanjerade av vackra ljudlandskap.
MYKAs konstnärliga ledare, svenska My Grönholdt, står för idén till föreställningen Regnbuen tillsammans med föreställingens koreograf, Ray Roa Alonso, med rötter i Fillipinerne, men har växt upp i England och nu bor i Köpenhamn.
Diversitet och mångfald är kodordet i Regnbuen, som i pressmeddelandet beskrivs som att ha ”ett starkt och queert uttryck, som ger prov på nya utvägar”. För undertecknade och säkerligen också de många barnen i alla åldrar som var på plats under föreställningen är det nog trots vissa queera antydningar först och främst de färgglada kostymerna magin, förvandlingen och mångfalden som kännetecknar föreställningen.
Precis som när man ska uppleva museets övriga konstverk, kan man som åskådare komma och gå som man vill till Regnbuen, som ges i den stora öppna trapphallen med glasfasad mot den stora fina park som heter Østre Anlæg. Undertecknad valde att se hela föreställningen från början till slut, som består av tre avsnitt.
Den första delen på cirka 30 minuter är mycket fascinerande. I den har modedesignern Henrik Vibskov klätt upp dansarna i riktigt stora och flotta store cirkelformade svart/vita kjolar av kortklippt tyll utanpå svarta trikåer. Likt organismer som bara ligger och andas ligger dansarna helt inhöljda i kjolarna, innan de likt växande plantor organiskt sträcker upp armar och överkropp genom kjolen.
Effektfult får dansarna kjolarna att bölja organiskt när de rör sig i slowmotion, gör pliéer eller hoppar i sina vita sneakers. och de befinner sig het tätt inpå publiken, när de rör sig runt i rummet och upp och nerför trapporna där publiken sitter.
När dansarna viker de fina kjolarna omkring sig eller vippar och vrider sig kan man ana deras röda underkjolar, och efter att ha snurrat på stället i dervish liknande dans, befriar sig de fem dansarna elegant från kjolarna, som de lägger sig på och vilar till inspiration för flera barn som också lägger sig på golvet. På det hela taget går många av dansarnas attityder och rörelser uppenbarligen vidare in i kroppen på de yngsta åskådarna.
Till fågelkvitter och orgelliknande toner börjar nästa del, där dansarna enkelt med både robotaktiga och snitsiga rörelser klär på sig sandfärgade skjortor och byxor, som har hängt som installationer på fem klädstativ. De flott sminkade dansarna blir även utstyrda med långa skelettliknande handskar i olika färger, som matchar färgen på deras strumpor, och alla färgerna utgör tillsammans regnbågens färger.
Expressiviteten i armar och händer är stor, innan dansarna iför sig svarta platå-stövlar, som ger dem en helt ny demonstrativ och catwalk-inspirerad gångart till minimalistisk percussion- och blåsarmusik. Lustigt gömmer de sig bakom skärmar som består av de svart-vita kjolarna från första delen och sticker fram sina armar och ben bakom dem. Runt omkring i rummet gör de mycket skulpturala och höga benlyft, står på händerna går ner i spagat och mycket mer för att slutligen ta av sig platåstövlarna och ställa dem i en cirkel som en installation.
Inte minst drar den enormt vige Escarleth Pozo blickarna till sig. Men alla de fem skickliga dansarna, som även inkluderar My Marie Nilsson, Sophia Mage, Daniel Jeremiah Persson och Paolo de Venecia Gile, har starka och personliga uttryck.
Fågelsång och vattenljud kryddade med asiatiska tempelklanger är utmärkande för Christian Vogels variationsrika musik och ljudlandskap som utgör övergång till den sista delen, där dansarna, i det närmaste blir nersköljda till scengolvet nederst i rummet. Det råder energi och dynamik i rörelserna till jazzinspirerad slagverks- och elektroakustisk musik. Och det är skojigt när dansarna i sneakers hittar fram till en gemensam puls i sin gångart eller rytmisk puls inte bara relativt publiken i rummet, men även de förbipasserande i parken precis utanför museets stora fönster.
Föreställningens budskap om gemenskap och tolerans understryks till slut, när alla fem dansare tillsammans lägger sig ner i en stor hög och håller i varandra. En lite för lång slutsekvens på denna fantasifulla och känslofyllda föreställningen.

Namn: ””. Kostumedesign: Henrik Vibskov. Producent: MYKA. Co-producent: Dansehallerne. Plats:

Vibeke Wern