Svansjön sedd i ett spännande prisma

Den Kongelige Ballets imponerande version av den älskade Tjajkovskij-klassikern genomsyras av drama i den shakespearianska och teaterpsykologiska tolkningen.

”Det spelar ingen roll vad du än gör av det hela, för bara du sätter upp Svansjön i på affischen. Så blir det utsålt.” Det ska den rysk-amerikanska koreografen George Balanchine ha sagt om den sagoaktika och tragiska ballet till musik av Pjotr Tjajkovskij, som åter igen dansas – för utsålda hus – på Operaen.

Silja Schandorff och Nikolaj Hübbes imponerande uppsättning av den älskade klassikern har som koncept anammat en kamp mellan ljus och mörker, och den finska ljuskonstnären Mikki Kunttus stränga scenografi i monokrom färgsättning är skapad i dialog med den moderna arkitektoniska inramningen i Henning Larsens operahus: Fasadens så utskällda ”kylargaller” verkar ha dekonstruerats och svetsats samman till väldiga vingformade metalkonstruktioner, som svävar tungt genom rummet och mångdubblas i en dynamisk ljus- och videodesign, där stålbalkarna istället ger upphov till bilder av ett prismas komplexa spiralgeometri – som en hänvisning till Olafur Eliassons gigantiska, stora runda kulor till ljusskulpturer, likt glimrande solar som både hypnotiskt och hoppfullt lyser upp foajén.
Prinsens väpnare och den diaboliska karaktären Rothbart verkar växa fram ur mörkret och försvinna i dess skuggor….

Det är som om Star Wars möter Gotham City, där Mia Stensgaard har klätt in de medverkande i färgrika och punkgotiska botaniskt blommande galakreationer. Svansjön har inte bara separerats från in traditionella romantiska värld, och placerad dramatiskt i en shakesperiansk och teaterpsykologisk tolkning med en inledande scen, där den manliga huvudrollen, Siegfried, står vid sin fars bår.

Precis som i Hamlet är Schandorff och Hübbes uppsättning präglad av en ödesdiger grundstämning. Scenens händelser och regin fungerar även här i nära samspel med Kunttus nattklubbsartade ljussättning, där prinsens väpnare och den diaboliska karaktären Rothbart tycks växa fram ur mörkret och försvinna i dess skuggor, där den mystiska svanfiguren Odette, omkransad av ”corps de ballet”, i himlabelysta tablåer i höga lyft upphöjs som ideal.

Men Odette är i denna version bara en illusion och kärleken bedräglig. även om föreställningen är en storslagen teaterupplevelse, så år det svårt att låta bli att inte irriteras över dess atonala tolkning av Tjajkovskijs musik, där slutbildens apoteos, Siegfrieds och Odettes odödliga kärlekens triumf, i stället för att leda över tragedin i förlösning, med ett brutalt grepp har blivit till ögonblicket för Sigfrieds förnedring och ett bittert knäfall för cynism.

Det är Siegfrieds förräderi, som läsningen oundgängligen sätter fokus på: Inte bara sveket mot Odette, som Siegfried fördömmer med sin otro, men protagonistens förräderi mot sig själv.

Svanesøen har – med Vello Pähn på podiet i orkesterdiket – emellertid aldrig låtit symfoniskt fylligare och mer dynamiskt dansant, och Den Kongelige Ballet har under denna säsong fyra par i huvudrollerna, av vilka två dansöser som stjäl showen som Svansjöns drottningar.

Se koreografins facetter som metaforik: Som ljus, som reflekteras och strålar i ett prisma, och en personifiering av hoppet i mörkret.

Vid premiären lördagen den 28 januari uttolkade Emma Riis-Kofoed i symbiotiskt partnerskap med Jonathan Chmelensky – och med en fullständigt perfekt balans, i svindlande vacker och felfri legato i dubbelpartiet Odette/Odile.

Tisdag den 31 januari debuterade Astrid Elbo som Odette/Odile med ett övertygande nyanserat porträtt tillsammans med Ryan Tomashs intensivt, troskyldiga Siegfried.

Elbo, som fortfarande väntar på sin titel som solodansare, har skapat ett detaljerat narrativ för sin karaktär och brutit upp dansens fraser med intelligent genomarbetad teknisk logik, som med tydliga accenter och oväntade kontraster ger möjligheter att se koreografins facetter som metaforik: Som ljus, som reflekteras och strålar i ett prisma, och en personifiering av hoppet i mörket.

Det finns många fina prestationer i andra partier, Mathieu Rouaux’ Rothbart, och det slog mig återigen denna gång, vilken koncentration och stämning Oliver Starpovs ryska gruppdans skapar i den tredje akten, som ljudet av koreografins lopp, fall och de frasande kjolar som spänns ut tillsammans med soloviolinens spända, filande och hetsiga stråkar. Det är verkligen något på gång.

Svanesøen spelas till och med 10 mars.
Koreografi:
Musik: Pjotr Tjajkovskij (Svanesøen, 1876)

Alexander Meinertz