Systerskap och sammanhållning

Kvinnorna står i fokus under säsongen 2022/2023 hos Aaben Dans i Roskilde. Under hösten var det Thomas Eisenhardts och Kamilla Wargo Breklings humoristiska Damekrop – On Tour om kvinnokroppen i klimakteriet, som hade premiär. Här i februari hyllar den norsk-danska koreografen Julie Rasmussen gemenskap, sammanhållning och systerskap i den nya föreställningen Sisterhood, där kropp, rörelser och stämmor står i nära symbios hos fyra kvinnor på scenen.
Med dansarna iförda sportskor, sportstrumpor och träningsshorts och en topp som på framsidan har en stor blomma ger Kaja Haven och Weirdwares kostymer mycket eleganta associationer till både lagsport och flowerpower. Både en kollektivt uppeldad kampstämning och en mer mjuk följsam samhörighet kommer till uttryck i dansens rörelser, sång och visslingar.
Just visslingar och sång som både musik och kommunikationsmedel, som bland annat sänder tankarna till nordiska herdars sätt att kalla på varandra, går som en röd tråd genom Sisterhood. Anslaget där den skickliga och uttrycksfulla Antoinette Helbing (som stand in för Therza Baldaj), kravlar fram till en mikrofon nere på golvet och med eko visslar för att kalla på sina medsystrar (Katrien van der Velden, Nanna Stigsdatter Mathiasen och Ella Östlund), som dyker upp efter det, blir till en mycket fin och känslig inledning.
De fyra trampar och klappar rytmiskt i en kollektiv dans i fin kontakt med publiken. En dans, som med olé-rop som på en fotbollsmatch där rösterna i flerstämming sång på ett skickligt sätt inrymmer såväl lekande, sexuella och mer råa och vilda känslor.
Som en typisk bild på tonåringars beteendemönster lägger de fyra dansarna sig tillsammans i en tät hög med armar och ben inflätade i varandra. En inspelad soul-inspirerad sång i Kaja Havens stämningsmättade och känsliga kompositioner och framkallar ord som ”soul sisters” och ”själasystrar” i tankarna. Det råder aptit på livet när Nanna Stigsdatter Mathiasen badande i gult ljus med högljudd förstärkning smaskar i sig ett äpple ackompagnerat av fågelkvitter.
En kärleksfull duo mellan Antoinette Helbing och Ella Östlund utvecklar sig långsamt till kamp och lekande attityder som antar ett djuriskt inslag. I en Slowmotionsekvens är rörelsekvaliteterna och mimiken fin hos alla de fyra dansarna är väldigt fin när de som en grupp sportutövare intar scenen, men de stelnar snart i ett uttryck av tvivel.
Men gemenskapen når också ut över de fyra dansarnas grupp, när en välklingande Katrien van der Velden börjar sjunga allsång med publiken. Det råder en känsla av trygghet och omsorg när de fyra dansarna mot slutet ställer sig mycket tätt ihop likt ett åttbent djur.
Dramaturgiskt kan man något sakna fler konfliktpunkter i Sisterhood trots målet att skapa sammanhållning och gemenskap och formmässigt och tematiskt kunde den kollageaktiga strukturen ha varit stramare.
Men den lyckade blandningen av rörelse sång och visslingar är ett stort plus för den sympatiska föreställningen.

Vibeke Wern