Oväntat och avvikande som svänger och lever om

En loop är en cirkelbana, en sväng eller snoa i rymden, i livet, i tiden. Med fart skapar den hisnande känslor och nya perspektiv. Den rörelsen och dess möjligheter har inspirerat koreografen Nicole Neidert till det smittande dansverket Loop för Regionteater väst dans i Borås. Ett vitt rum med lätt gulaktigt ljus möter barnpubliken. Fyra dansare ligger utströdda på golvet. Lika många par skor står på rad. När kvartetten kommer på benen och omsorgsfullt snörar på sig skorna blir det åka av. Rymden fylls av rörelser.
Linnea Bågander har skapat roliga, lätt knäppa kostymer där överdrivna axlar, puffärmar, fransar och glansiga täckbyxor med generös volym är tydliga tecken på att fantasin får utlopp. Till det maskören Lars Carlssons överdrivet stora öron på alla fyra dansarna. Varför? undrar både barnen och jag vid frågestunden efter föreställningen. Nicole Neidert ger rakt besked; öronen hör till det oväntade, avvikande som kan leda tanken och uppmärksamheten vidare.
Precis så lekfull är hela koreografin. Den lever till att börja med som individuella uttryck i dansarna. De svänger och lever runt. I armar, bål, huvud och ben. Alla dansarna är härligt rörliga och med den fina publikkontakten smittar lusten av sig. Allt fortplantas i rummet, fångas upp och blir nya svängar hos var och en, även bland publiken.
Dansarna förenas vartefter mer och mer. Ibland utkristalliseras solon som ges total uppmärksamhet. Olivia Hansson får äga scenen med övriga ensemblen stilla i en hopslingrad hög på golvet. När Rebecka Hansson blåser upp hela sig blir kinderna lika runda som blusens puffärmar. I andra sekvenser formas ensemblen till en levande, rörlig massa. Dansarna har en lyhörd kontakt med varandra, de stora öronen fungerar som känsliga instrument för avläsning av omgivningen.
Med Felix Björklunds ploppande kompositioner och Maja Lindströms ljusdesign växlar stämningarna lätt. Det gula, blir rosa, blir vitt och i mörkret, där David Forsberg snurrar loss med armarna, lägger stroboskopeffekten till nya dimensioner.
När en mikrofon på rosa stativ plockas fram går publikens förhöjda förväntningar som en ström genom gradängen. Vad Helena Lundquist sjunger är svårt att uppfatta, men något om att våga vara nära dem jag känner, fastnar hos mig. Ord som understryker den rörliga gemenskapen i Loop.

Spelas under våren 2023

Texten är tidigare publicerad i Götebogs-Posten

Lis Hellström Sveningson