Hommage till Gun Lund

Föreställningen att danskonsten kräver och är reserverad för yngre utövare är förpassad till historiens skumma vrår. Eller borde åtminstone vara det. Göteborgskoreografen Gun Lund är ett levande exempel på att dansen inte känner några gränser satta av årtal. Med 80-årsdagen inom nära synhåll och 50 år i konstens tjänst är hon fortfarande i högsta grad verksam. Och engagerad. Så sent som slutet av januari (gp.se 19/1 2023) tog hon till orda om Nils Nilssons fresk Dansen som riskerar att gå förlorad i omformningen av Artisten till Nya konst. Debattinlägget handlar inte bara om den aktuella målningen, det är ett uppmananande försvar för hela danskonsten och dess plats i Göteborgs universitetsvärld. I åratal har hon stridit för att dans ska höra till utbildningarna vid konstnärliga fakulteten. Den existerande danslärarutbildningen fyller inte behovet av konstnärlig utveckling för dansen.
Gun Lund ser både bakåt och framåt, inåt och utåt. I sin danskonst och i kulturvärlden. Hon är en av den fria dansens urmödrar i Göteborg. Tillsammans med kollegorna Eva Ingemarsson och Gunilla Witt, ¬samt för en kortare period även Gunnel Johansson, bildade hon 1978 dansgruppen Rubicon. Och Rubicon startade scenen Atalante. Därur emanerar merparten av de danskonstnärer utanför institutionerna vi idag ser i Göteborg med omnejd.
Med tiden gick Rubicons koreografer sina egna vägar. Gun Lund utvecklade sitt platsspecifika arbete; skapade med I gudars skymning dans på klipporna vid havet, Världens tak – Pamir i våra hjärtan dansades på taken i Göteborgs city och Juniperus på hedarna i Västra Götaland, för att ta några exempel. I samarbete med forskare på Chalmers utvecklar hon sitt intresse för vetenskap och teknik. Att hon kallar sitt eget produktionsbolag E=mc2 ger en hint.
I Sockerbruket, intill Röda sten, etablerade hon år 2002 scenen 24 kvadrat, en utmanande miniscen som snart krävde större utrymme, vilket resulterade i nuvarande 3:e våningen, med plats för både dans och annan konst, gärna i spännande korsningar.
Som en hommage till Gun Lunds dubbla jubileer iscensätter dansare, som hon genom åren engagerat i sina produktioner, ett antal tidigare verk. De undersöker hennes koreografiska universum. Repetitionsarbetet sker helt utan Gun Lunds inblandning. Först ut är Neither, som invigde scenen våren 2011. Titeln är hämtad från en text av Samuel Beckett till en opera med musik av Morton Feldman. Orden är svåra att höra, men sopranstämman ljuder som en siren.
Återseendet har typiska Lundska drag. Koreografens intresse för mörker, och sparsamt ljusspel i det svarta, inleder. Av sex dansare anas först bara fragment i skarpt avgränsade ljuspelare. Senare lägger ljuset diagonala fält på golvet där dansarna rör sig fram och åter. Aldrig i närkontakt, bara ett kontrollerat svirrande kring varandra. I kosmos trivs Gun Lund, konstaterade jag i min recension av uruppförandet. Det stämmer fortfarande, liksom att alltsammans blir lite för långt.
Bakåtblickandet odlar Gun Lund också i det arkiv och dansbibliotek, som hon samlar i lokalerna och gör tillgängliga för forskare och andra intresserade. Sitt framåtblickande manifesterar hon genom att aktivt bjuda in nya dansare och koreografer till scenen 3:e våningen. Korta verk som ännu är i sin linda förs samman med andra till en danskväll. Närmaste exemplet är ”Februaridans”, 6–7 februari, då hela åtta koreografer får visa upp vad de arbetar med. Sådana kvällar i växelverkan med kommande återuppsättningar av olika verk ur Gun Lunds egen produktion formar under våren hennes avtryck som konstnärlig ledare och koreograf.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson