Segt slit och lockande glimrande guld

Osentimentalt men känsligt och på hög teknisk nivå satsar Stockholms Stadsteater stort på A Chorus Line, ett grupporträtt av scenens konstnärer. Eller alla konstnärer. Eller människor, för den delen. Drömmarna och allt slitet, och till slut den förnedring som det är att väljas bort.
Musikalen har axlat operakonstens uppdrag under andra hälften av 1900-talet. Den är, oftast, djupt allvarlig med sitt fokus på ond, bråd död som i West Side Story. Eller politisk protest som i Hair, eller kritik av hur scenernas prekariat behandlas som i A Chorus Line och senare Fame och Rent.
Sinnebilden av A Chorus Line är det guldglittrande slutet av musikalen. One! Bara en kan vara stjärna på scenen, alla andra är en av många på rad vid rampen. Rytmiken, taktslagen och den uniforma klädseln gör artisterna på scenen anonyma som soldaterna i en armé. Ingen får sticka ut. Maffigt! Perfektion! Drill.
Men här får alla solidariskt komma till tals och den överväldigande finalen är en paradox, en slags kollektiv drömscen om hur leende och underbar tillvaron borde vara. Själva pjäsen handlar om dansare i New York på 1970-talet och deras hårda villkor för att överhuvudtaget få vara med på scenen. Verket skapades 1975 i New York och är skriven i ett grupparbete av ett gäng dansare som berättade om sina egna liv, tankar och arbete. Dramadokumentär kallar vi det idag.
Åtta dansare ska väljas ut i den audition som är musikalens enda handling, dussinet gallras ut. Det är ganska avancerat berättartekniskt, med den hårdföre koreografen Zach, både fint och robust hanterad av Rennie Mirro, som den som för storyn framåt. Men någon sammanhållen story finns inte. Heller ingen huvudperson, utan en mosaik av individer, på Stockholms Stadsteater väl samkörda till att på kommando bilda en, enda sjungande dansande organism. One!
Det brukar sägas om A Chorus Line att den kräver artister som är lika skickliga i dans, sång och skådespeleri. Ensemblen kompletterar varandra: några sjunger mycket bra, andra glänser i dans. Betoningen ligger nog lite mer på dans i denna uppsättning, och även om man utgår från originalkoreografin av Michael Bennett har koreografen Roine Söderlundh satt vår tids prägel på dansen. Showdans idag är mer fusion, jazzdans, balett och modern dans, allt i ett och lite mjukare, friare, mindre knyckigt och hårt, väl utfört i ett par solon, som Hanna Lindblads i rollen som Cassie, Zachs ex. Eller som ankaret i denna audition , Zachs assistent Larry, Victor Molino Sanchez – fint multikapabel.
Orkestern, tio man stark och lika glimrande som finalens lamé, är live men, lite tråkigt, osynlig fram till slutets fyrverkeri av silver, guld och paljetter.
I de sista minuternas glitterkaskader kommer så sockret som får den beska medicinen att gå ner – och sannolikt kassaintäkterna på Stadsteatern att gå upp. Detta är seriös musikal som tolkas seriöst.

Texten har tidigare publicerats i Expressen.

Margareta Sörensson