Spökar det på operan?

Antalet år är imponerande och visst finns det anledning att fira en 250-åring. Frågan är hur. Att Gustav III personligen var igångsättare av dagens nationalscen är obestridligt, hans intresse för teater var närmast maniskt.

Men, ser jag spöken, när jag också drar mig till minnes att Gustav III:s orientering i samtiden haltade. Det var visserligen en äldre Gustav som avvisade samtidens mest inflytelserika koreograf 1791, Jean-Georges Noverre, som bad om att få bli anställd som balettmästare vid Stockholms-operan. Gustav var heller inte förtjust i det nya för-romantiska modet à la Mozart, i Sverige representerat av kompositören Naumann som avvisades.

I den mycket läsvärda programbroschyren till Jubileumsgalan – Kungliga Operan 250 år kan man läsa operans tidigare chefsdramaturg, Stefan Johansson, just göra den sortens påpekanden om hur huset har förhållit sig till samtida, klassiskt och nytt. Mozart kom till Sverige först 1812 med Trollflöjten, tjugo år efter kompositörens död. Stefan Johansson påpekar också att den svenska operan Aniara av Karl-Birger Blomdahl, uruppförd 1959, var sista – eller senaste – gången som ”baletten fick likvärdig verkshöjd i en nyskriven opera”.

Det är därför jag börjar se spöken när Stockholms-operan, som vi kallar den till vardags, med sin gala valt att göra en historisk och redovisande kavalkad, som håller sig kvar i Gustav III:s försiktiga perspektiv.

Tre aftnar
Den summerande aftonen uppförs bara tre gånger, varav en direktsänd till landets operaälskande biografer, så kanske man ska låta den vila i frid som ett festligt födelsedagskalas att inte ta på större allvar. Men det är för mycket som skaver i denna kavalkad – framför allt återskenet och blicken på den egna historien. Att ett och annat är mindre väl utfört, må vara, men att genomgående välja bort det som varit kontroversiellt eller konstnärligt betydelsefullt är inte bara trist och märkligt, utan illavarslande. (Att jubileumsgalan äger rum i ett hus som rent fysiskt är fallfärdigt och illaluktande är som en illustration av den nervöst försiktiga hanteringen. (Gå inte för nära, putsen kan lossna…)

Alltså inte en smula av Karl-Birger Blomdahls Aniara, inget av Birgit Åkesson, Birgit Cullberg eller Mats Ek! Därmed heller ingen scenografi av X-et eller Marie-Louise Ekman. Konstnärsnamn som signerat verk som pekat framåt och haft betydelse för konstfältet i vidare mening. Men både Gluck, Wagner och Puccini var en gång nya, moderna och nytänkande – det är sant. Att hantera ett stort historiskt material är inte lätt, och jag inser att de praktiska utmaningarna är många i en bransch där stora stjärnor är inbokade flera år i förväg – det är ändå fint att få höra Nina Stemme sjunga Wanger och Stenhammar. Eller Hanna Husahr från en yngre generation.

Ett grupparbete
Någon enskild upphovsman eller -kvinna presenteras inte som kreatör för galans program, utan detta ser ut att vara ett grupparbete med Operans dramaturg och programansvariga, Katarina Aronsson, och regissören Mårten Forslund som samordnare. I stort sett verkar urvalet bygga på vad som har varit möjligt att iscensätta någorlunda enkelt, i den mån något någonsin är enkelt i ett hus med så många aktörer. Alltså sådant som finns i repertoaren eller inte i alltför avlägsna gömmor. För att hålla ihop detta stora lapptäcke har man beställt tre nyskrivna texter av Carina Burman, författare med historiska motiv som sin profil, och två dramatiker: Martina Montelius och Sara Stridsberg. Där går att ana ett välvilligt försök att uppdatera och inrama det som visas på scenen med samtida texter, men de fungerar inte väl.

Scenkonstens svårfångade väsen
Gustav III:s monolog som inleder galan är dessutom illa regisserad med Rasmus Luthander i rollen liksom fastlåst i den nerhissade järnridåns dörröppning mot publiken. Där får han stå, med ett pastoralt trä-får vid sidan av den smala öppningen, i ett gräl med sin yngre bror bakom ridån; denne är inte ett dugg intresserad av teater och opera. Det är ingen lockande spelöppning, och lika innerligt opedagogisk är Montelius dialog, Här är vi nu, för Thérèse Brunnander och Philip Lithner om teaterkonstens väsen. Inget är mer svårfångat, inget visas bättre än med just gestaltad scenkonst. Allra märkligast och liksom vid sidan av allt är Sara Stridsbergs Gå vidare, Antigone – där den upproriska kungadottern träter helt vänligt med sin diktatoriska far om att flytta hemifrån.

Säkert är den (sympatiska) meningen att texterna ska stå för uppdatering och framåtblick, något som präglar kvällens avslutande del med avsnitt ur sentida, nyskrivna operor. Texterna är dessutom författade av kvinnor i ett hav av manliga upphovsmän. Denna tanke, liksom att redovisa det myckna scenarbetet som pågår med skiften av kulisser av svartklädda scenarbetare är välmenande – men också försiktigt genomförd och ibland valhänt. Om man vill likna en operascen vid en modellteater – i sanning ingen långsökt association eftersom många modellteatrar varit små kopior av just operahus – varför görs det så ängsligt och osäkert? Dramatenskådespelarna Brunander och Lithner har uppenbarligen aldrig varit i närheten av en dylik pjäs – och den goda idén med att byta dekor i modellteatern samtidigt som likadan inträder på den stora scenen blir otydlig och vag när skådespelarna oroligt flaxar med pinnar, tyg och lampor.

Dansen klarar sig
Lyrisk teater, opera, är en starkt dramatiskt scenkonst som bygger upp dramatiska skeenden under, oftast, flera timmar långa föreställningar. Att nypa ut ett kort smakprov fungerar inte så bra, det är svårt att ta till sig varför personen/sångaren/sångerskan på scenen är så upprörd/förvirrad/lycklig/vemodig.

Dans, som sedan sekler har vants att avnjutas i mindre doser, klarar sig bättre i kavalkaden. Det är roligt att man återknyter till Regina Beck-Friis koreografi för Don Juan av Gluck från Gustav III:s samtid, men hur detta stycke kan bli så stelt och trist är en gåta. Beck-Friis verk hade spänst och fräschör genom sin dramatiska nerv – här blir det blek uppvisningsdans.

Balanchines Tema och variationer till musik av Tjajkovskij, visst är den maffig, men den har inte ett skvatt att göra med Stockholms-operans traditioner, annat än traditionen att fånga upp något som varit nytt och intressant för länge sedan någon annanstans. Verket har legat på repertoaren under hösten och fanns förmodligen tillgänglig i dansarnas kroppar, liksom Alexander Ekmans Cacti som det dansas ett avsnitt av. Verket skapades för Nederlands Dans Theater 2010, och är instuderat av Kungliga Baletten 2020. Den har dansats på många håll i världen – inte att undra på; dynamiskt, humoristiskt men också på Ekmanskt subtilt sätt också kritiskt till dansens tradition. Hela verket dansas inte här, men det blir ändå aftonens smällkaramell och publikens favorit bland en rad mer ljumma inslag.

Fader Gustavs misstag
Om vi nu ska betrakta kung Gustav III som husets andliga far, skulle det behövas många goda tankar kring det faktum att då, för 250 år sedan, skapades det inledningsvis samtidskonst. Men kungen levde alltmer kvar i sin kärlek till den allt äldre operakonsten à la Gluck, och i Svensk Teaterhistoria (del 1, Gidlunds, 2007) skriver Sven-Åke Heed: ”ett annat misstag, som kan ha berott på bristande känsla för dansens betydelse eller helt enkelt okunnighet och ointresse, var när Gustav III avvisade sin samtids store koreograf Jean-Georges Noverre. ….” Ut åkte även den Mozart-inspirerade kompositören Naumann. Heed skriver: ” Genom bristande engagemang och bristande framsyn i båda fallen gick Sverige därför miste om två konstnärer, som hade kunnat bli en länk till två av 1800-talets stora genrer: den romantiska operan och den klassiska baletten. Kanske fanns det inte plats för den sortens förnyare inom den teater Gustav III beundrade och framgångsrikt också hade infört i Sverige”.

Det är här jag börjar se spöken i svart domino och tricorn; till tröst kan jag dock läsa i programmet om opera för det nya århundradet. Där skriver Edith Söderström om Metropolitan i New York som ska börja satsa på småskaligt och nyskrivet: ”En ny öppenhet för det experimentella anas inom de stora institutionerna. Crossover-samarbeten med andra konstformer har exempelvis blivit en viktig trend, ytterligare ett erkännande av operans inneboende uttrycksrikedom. Också urpremiären verkar ha fått ett nytt svängrum i medierna. Kanske har vi då slutligen blivit mogna att omfamna en mer avantgardistisk hållning till vad opera kan och bör vara.”

Måtte hennes förhoppningar besannas. Måtte de höras och omfamnas i det gamla, stinkande huset. Måtte spökena jagas bort när huset renoveras. Eller rent av återuppstår i ett nytt.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter