Konstnärligt gnäll om ”Roaring Twenties”

Dansk Danseteaters dubbelprogram Roaring Twenties berättar sin egen historia om en konstnärlig kris, snarare än om en civilisationskris.
Den norska koreografen Ina Christel Johannessens 45 minuter långa verk The Hollow Men, blir till slagsida fylld av patos i Dansk Danseteaters nya dubbelföreställning Roaring Twenties (Det glada 20-talet). Den är nog både för tung och entydig, kanske också för naiv i sin läsning av T.S. Elliots ödesdigra och knivskarpt, sarkastiska dikt från 1925 med samma namn.
Scenbilden består av ett dystopiskt rum där en grupp ensamma varelser i spasmer och ryck med vanmäktiga åtbörder i meningslös gestik, framstår som tomma, kraftlösa skal. Ihåliga varelser snarare sedda som viljelösa offer, som zombies med död blick, än som medvetna medlöpare och moraliskt korrumperade medverkande till destruktionen.
Medan ljudsidan böljar mellan klagande stråkar, dunkande rytmer, statiskt knitter och en drabbande vinande tomhet, länkas personerna sammen i ödets vindlande väv. Eller träder med en monumentalt upptornande gestik till sidan in i kostymdesignern Bregje Van Balens Chewbacca-aktiga installationsfigurer, en blandning av wookien från Star Wars och en monumental ansiktslös fågelskrämma.
På vägen i denna undergångsvandring fungerer den engelska dansaren Jessica Lyall som berättaren, som med iskallt allvar reciterar valda delar ur Eliots 98 strofer som avslutas med poetens skoningslöst föraktfulla dom över den moderna människans ryggradslösa oansvarighet: ”Det er sådan verden ender, ikke med et brag, men med et klynk”. (Det är så som världen ändar. Inte med en smäll, men med ett gnäll). Interpretationen, redigeringen och det sceniska förverkligandet av The Hollow Men saknar dock helt i grunden den vassa gadd och den i stigande allt gällare ton som ger Eliots dikt eftertryck och komplexitet och kommer därmed, nog ofrivilligt att snarare låta som ett konstnärligt gnäll.
Det är i hög grad dansarnas intensitet, som bär fram The Hollow Men. Även Dansk Danseteaters chefs, Pontus Lidbergs, underhållande, kanske 20-30 minutter långa dans Roaring Twenties, som har namngivit programmet och dess ambition att dra paralleller mellan 1900-talets mellankrigsår och vår tids klimatkris och hotande globala konflikt.
Faktiskt är det svårt att se Roaring Twenties som annat än en svag idé, ytligt realiserad nåde när det gäller koreografi och regi.
Med stor välvilja kan man välja att läsa in dansarnas lek med balanser och jämnvikter som metafor för tidens dans med apokalypsen, som skildras i en utveckling från käck charleston till en ”rave” till ett trött, konventionellt, modernt rörelsespråk, men faktiskt så har Roaring Twenties sin egen historie att berätta om konstnärlig kris, snarare än en civilisationskrise.
Lukas Hartvig-Møllers duett med en tom wienerstol med en kavaj över ryggen står nämligen som en utsaga om Lidbergs frånvaro som konstnärlig ledare: En bild av ett tanklöst, bristande engagemang, och den chefsstol, som står ledig hos Dansk Danseteater, som den 1 april kommer att tas över av den spanska koreografen Marina Mascarell.

Recensionen är tidigare publicerad i Kristeligt Dagblad.

Roaring Twenties. Koreografi: Pontus Lidberg. Musik: Den sorte skole.
The Hollow Men: Koreografi: Ina Christel Johannessen. Musik: Tommy Jansen.

Roaring Twenties spelas på Takkelloftet, Operaen till och med 28/1, sedan vidare till Randers Teater 21/2, Kolding Teater 22/2, Taastrup Teater & Musikhus 26/2, Odsherred Teater 28/2, Vordingborg Teater 1/3, Hvidovre Medborgerhus 2/3, Rønne Teater 7/3, Morsø Teater 10/3, Nykøbing Falster Teater 13/3, Kulturhuset Viften, Rødovre 14/3, Furesø Teater, i Kulturhuset Galaksen, Værløse 15/3, Herlev Teaterbio 16/3, Vejle Musikteater 22/3, Stadttheater Flensburg 23/3, Teater Momentum, Odense 25/3, Vendelbohus, Hjørring 29/3, Aalborg Teater 30, 31/3, Slagelse Teater 11/4, Musikhuset Esbjerg 13/4, Viborg Teater 14/4, Kulturpavilionen, Grenaa 15/4.

Alexander Meinertz