Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 31 januari 2023

En stilla kontemplation i Benhuset

2023-01-23

Fakta:

Namn: Hylo
Koreografi: Koreografi-dans-film: Susanne Svantesson
Musik: Carin Bartosch Edström, Musiker: Trio de luxe - Erik Sunnerstam, Marie Louise Sjöberg, Lena Müller
Plats: Benhuset, Katarina kyrka, Stockholm
» http://krapsan.se/dans/

Äldre tiders svenska är ofta så rakt på sak att håret reser sig. Benhus, se där ett ord att rysa av. Å andra sidan är det just vad det är – eller var. Benhuset i Katarina kyrkogårds södra kant byggdes på 1700-talet, lite efter kyrkan från 1695, och användes för att stapla ben efter avlidna under åren då pesten härjade. Det användes in på 1800-talet också för ben som påträffades när man grävde nya gravar och man tror att även mindre begravningar förrättades i Benhuset.
Allt sådant sker nu utanför stadens hank och stör, osynligt för storstadsbor. Idag utmärker sig Katarina kyrka för kultursatsningar, bland annat i Benhuset. Susanne Svantesson, koreograf, dansare och filmare har skapat ett verk som består av tre element; nykomponerad musik, film projicerad mot en av benhusets väggar och dans som hon framför själv.
Det är inget stort hus, och i kylan avundas jag inte barfota fötter på dansaren och musikerna. Det är fullsatt, vilket betyder ett 60-tal personer, och vi behåller ytterkläderna på. Husets valvtak är inklätt i brädpanel, förmodligen senare än när det byggdes, några råa rör är sannolikt minnen från tider då Benhuset användes lite mer profant, kanske som redskapsbod för kyrkogården.
Carin Bartosch Edströms musik för musikerna i Trio de Luxe, cello, violin och flöjt har en lätt och flyktig bärighet som stämmer väl med Svantessons film där kosmos, jordklotet, flyttfåglar, vinden och trädgårdsbilder snurrar från oändliga perspektiv till små, mänskliga. Cellons rytmiska, runda punktmarkeringar av rytmiken matchar flöjtens svirrande melodi. Violinen svingar solo, och musikerna går på bara fötter mot notbladen som Susanne Svantesson tejpar upp på väggarna efter behov.
Ordet Hylo kommer från Aristoteles filosofiska teori, hylomorfism, som rör sig runt antagandet att materia och form samverkar. Susanne Svantesson frågar sig i det lilla programbladet om ”ett minne eller en idé vara materia för rörelse och dans? Kan en ton eller en klang vara materia för musik?”
Hon berättar också att minnen och rörelser ”från förr” kom tillbaka under arbetets gång, och det är också påtagligt för betraktaren. Susanne Svantesson har en lång verksamhet som dansare bakom sig och dansade under 80- och 90-talen med bland andra dansgruppen Vindhäxor. Hon har dansat i många verk av den så kallade ”dansboomens” koreografer: Margaretha Åsberg, Per Jonsson, Greta Lindholm för att nämna några. Något i hennes mjukt cirklande rörelserna känns avlägset besläktade med framförallt Vindhäxor och gruppens koreograf Eva Lundqvists stil och uttryck. Susanne Svantesson dansar dock inte med slutna ögonlock, men ändå vänd inåt sitt eget uttryck.
Hur det nu är: både filmens många storslagna bilder och musikens variationer och öppna kommunikation talar starkare och tydligare än dansen. Kanske tidens språk förändrats mer för dans än för musik? Är det möjligt? Sitter minnen mer fast i en kropp än i bilder eller toner? Och var sitter minnena hos publiken, den tidens och samtidens?
Sammantaget bildar Svantessons verk en stilla kontemplation över människan i relation – och proportion – med världen vi lever i. Det är vackert och förtröstansfullt. Och gör ett gammalt benhus varmt och mänskligt.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser