Uppgörelse med kvinnliga klichéer

En ensam kvinna kliver på en klassisk cykel och börjar cykla runt i mörkret på Dansstationens stora scen omgiven av diffust ljud och musikaliska toner. Efter en stund slutar hon cykla, lägger sig ner på scengolvet och drar sig långsamt mot publiken, visar upp sina sensationellt långa naglar, som får henne att likna en släkting till doktor Mabuse i en tysk skräckfilm från 1920-talet.
De långa vita naglarna håller hon ovanpå huvudet, som en hotfull markering, det är skrämmande.
Det är introduktionen till Jezebel, av och med Cherish Menzo, som i sin performance dissekerar 1990-talets hip hop-kultur, där lättklädda unga kvinnor höll på med att skaka rumpan till hip hop-musik, i en tid som ville förminska kvinnlig identitet, förtrycka och förpacka kvinnor, speciellt svarta, under manlig hegemoni.
På scenen rör sig Cherish Menzo i orange tröja och bikinibyxor, när hon slitit av sig den korta pälsjackan, i snabba rörelsemönster, repetitivt, närmast som en satir på 90-talets kvinnliga stjärnor på TV, eller som en robot från en tysk 1920-talsfilm av Fritz Lang, (han som skapade Metropolis med en kvinnlig robot som hotar att förändra hela samhället).
Men denna performance har även relation till 1990-talets rapmusik och trista kvinnosyn, där Cherish Menzo utmanar denna bild av kvinnan, hon vill inte definieras av den och skapar en dekonstruktion.
Efter halva föreställningen med medvetet mekaniska rörelser, blänkande rumpa, malande ljud och musik checkar hon ut från denna tidsdimension och tar på sig en annan roll, med ett fluffigt hölje av sidenfärgat tyg vilket skapar en stor gestalt, en manlig röst sjunger tufft, till medvetet fulsnygg video på väggen, en diametral motsats till den kvinnliga huvudrollen i första delen av denna performance – som skapar varierat perspektiv i en egensinnig föreställning.

Ingela Brovik