Troll möter digital teknik i Skogshall

Det är lördag förmiddag i Umeå. Barn och föräldrar samlas i Norrlandsoperans foajé för att se dansföreställningen Skogshall. Stämningen är förväntansfull. De två dansarna Jenny Schenkler och Irma von Platen kommer ut och säger hej men försvinner snabbt.
Inne i teaterrummet väntar en numera ovanlig scenlösning – en arena. Spelplatsen är rektangulär med publik vid kortsidorna. Höga skärmväggar täcker långsidorna. Ett grönskimrande tyg har dragits över väggar och golv. Det sticker fram grankvistar ur väggarna.
Föreställningen vill leka med vår naturliga och artificiella tillvaro. Under arbetet med att skapa den har kreatörerna ”studerat mystik och artificiell intelligens på en grundläggande nivå och utifrån ett fenomenologiskt perspektiv” skriver koreografen Per Sundberg på Facebook. Det låter ambitiöst.
Snart börjar någon åla på golvet under tyget med djurliknande rörelser. Det hörs fågelkvitter och det rör sig på ett annat ställe – snabba liksom kvillrande rörelser. En spillkråka skriker. De brukar gilla att vara nära folk och kommentera. Men är det folk vi har att göra med?
Ljuset blir varmare, signalerar gryning. En dansare tittar fram. Hon har en stor, tovig trollperuk på huvudet. Den andra dansaren uppenbarar sej i likadan peruk. De pratar ett konstigt språk och slänger sej in i en glad brottningsdans där de tar stora kliv, hjular, snurrar och klättrar upp på varandra som akrobater.
Men så hittar det ena trollet en mobil och försvinner in i mobildimman. Det andra surnar till. De tjafsar om telefonen på sitt hittepå-språk tills en av dem går av scenen. Trollet som blir kvar dansar ett solo med telefonen uppställd längs väggen.
Föreställningen innehåller också en robotsekvens effektfullt gestaltad av Jenny Schenkler. Roboten kan inte se det andra trollet när det försöker få uppmärksamhet. Till slut får roboten en egen vilja och drar bort tyget som täcker golv och väggar. Kvar blir spegelblanka, metalliska ytor. Det kan tänkas symbolisera åverkan på naturen för att få fram jordartsmetaller…
Dansarna kommer till sist in utan peruker, klädda i brunsvartspräckliga pyjamasar. De har varsitt plasttroll i händerna, sådana som var populära leksaker på 1980-talet. Tygskynket, nu hopknölat, dras in på scenen och dansare och plasttroll börjar återskapa en skog med hjälp av små grankvistar. Verbal kommunikation sker både via hittepå-språket och tal på svenska.
Mötet mellan det naturliga och det artificiella blir väl övertydligt med dansare i trollperuker som pratar hittepå-språk och hittar en mobiltelefon som de bråkar om. Men också skevt eftersom troll också är påhittade, artificiella. Föreställningen skulle må bra av mer mystik i gestaltningen av skogen och dess väsen och en tydligare gestaltning av konflikten mellan naturen och det artificiella, särskilt i dag när det i princip inte finns några naturliga skogar kvar i Sverige.
Det är osäkert hur målgruppen barn från fyra år tolkar föreställningen, är de så väluppfostrade att de sväljer allt?
Skogshall hade premiär för ett år sedan den 31.10.2021 i Luleå och nypremiär den 29.10 i år. Föreställningen är en samproduktion Norrlandsoperan och Dansinitiativet i Luleå. Dansinitiativet är en verksamhet som driver scen, kompani och utvecklingsarbete inom dans och samtida cirkus i Barentsregionen. Det grundades av Per Sundberg som också står för koreografin i Skogshall.

Karin Kämsby