En inre kraft som sprider energi
Fakta:
Namn: Blushing Gold respektive Vinterresa (urpremiärer på Skånes Dansteater 12 nov 2022)Koreografi: Heidi Vierthaler i samarbete med dansarna i Blushing Gold, respektive Carl Knif i Vinterresa.
Musik: Tom van Wee (Blushing Gold) respektive Franz Schubert (Vinterresa)
Ensemble: Skånes Dansteater, Dansare i Blushing Gold: Dario Minoia, Tiemen Stemerding, Jing Yi Wang, Ljusdesign: Thomas Zamolo, Dansare i Vinterresa: Madeleine Månsson, Understudy: Joel Hast, Scenografi, ljusdesign: Jukka Huitila, Ljuddesign: Janne Hast
Plats: Skånes Dansteater, Malmö
» https://www.skanesdansteater.se
Föreställningarna Blushing Gold och Vinterresa fick sina urpremiär den 12 november under Skånes Dansteaters festival DansFunk 4.0 – Aesthetics of Access 8-14 november.
I Blushing Gold utforskar koreograf Heidi Vierthaler den mänskliga kroppens förmåga att känna och uppleva sin omgivning, sitt liv. Denna kropp som kan bli till ett arbetsverktyg med fantastiska möjligheter att uttrycka det som inte sägs, vilket de tre dansarna Dario, Tiemen och Jing gestaltar med utagerande, asymmetriska rörelser som skapar en väg framåt, från det sårbara till att ta makten över sin egen kropp, med emfas.
Till en mix av tystnad, musik och prasslande ljud, som påminner om lätt regn, rör sig dansarna runt på scenen lätt, lekfullt, oroande,
de tre blir ibland till en enda kropp, i ständig förändring med sina egna speciella ljud, oroligt, roligt. Ibland på gränsen till ”felsteg” eller medvetet hjälplöst där det sårbara, lyhörda snabbt förändras till en inre kraft som sprider energi över scengolvet, dynamiskt, till publiken och ut över Malmö stad.
Vinterresa inleds med Franz Schuberts musik Winterreise, baserad på Wilhelm Mullers dikter.
Dansaren Madeleine Månsson flyttar sig från en bänk till sin
rullstol, sätter sig där med allvar och värdighet, rullar iväg
över scenen, fram till oss i publiken. Hon gör olika utspel, som att
visa saker och uttrycka sig med korta sentenser som orden ”mamma” och ”år 1988” då hon i början av föreställningen visar upp en nyckel, men publiken får dra sina egna slutsatser.
Sen förflyttar hon sig längre bort och utför kraftfull dans, i sin rullstol med armar, händer och huvud på rikt varierat sätt. Madeleine Månsson har själv skrivit texterna och gör här sitt första danssolo, en scenisk resa genom en mångfacetterat landskap, som känns rent fysiskt, i hennes starka gestaltning.
Det är ett självbiografisk verk där ord och rörelser vävs samman om att minnas, och hur man gör det. En inre och yttre resa mellan dåtid och framtid, som stannar i ett skärande starkt nu.
Fler Recensioner
