Utbränt orakel har fått nog

På scenen i Norrlansoperans black box har diverse udda föremål spridits ut – en enkel fällstol i plast och metall, en svan klädd med staniolpapper, någonting som mest liknar en piskställning för mattor. I rånen i taket hänger en rund skiva som ser ut som en parabolantenn och på den en lapp med texten ”MERKURIUS”. Från taket hänger också ett obestämbart, glittrande, trekantigt föremål med långa fransar. I övrigt är scenen stor och naken med svarta intäckningar runt om. Publik på väg in får strålkastarljuset i ögonen.
Det är premiär för Gunilla Heilborns nya verk Merkurius, inspirerat av planeten Merkurius. Planeten Merkurius kan kopplas till astrologi, antikens orakel och vissa nutidsmänniskors drömmar om att kolonisera densamma.
Belysningen sänks, det hörs ett märkligt ljud och Kristiina Viiala gör entré. Hennes ansikte döljs av en cowboyhatt vars långa fransar matchar den fransiga tingesten i taket. Hon hissar upp den en bit, gör en gest och går ut igen.
Efter en stund kommer hon in och förklarar att det vi hör är ljudet från ett svart hål. Hon bär illasittande fula kläder – bylsiga långbyxor, bylsig jacka och platta promenadskor, allt i grått och beige. Därtill rör hon sig sakta och ger intryck av att vara fullständigt uttråkad, totalt utbränd, trött, uppgiven och i avsaknad av alla begär. Hon vill ingenting och hoppas inte på något. Hon är oraklet.
Kristiina Viiala upprätthåller den närmast provokativt uttråkade rollkaraktären under en timme ensam på scenen, vilket är en fantastisk prestation. Det är också modigt att gå in på en scen med så nedtonade uttryck. Samtidigt är det som att hon döljer något under den återhållna ytan.
Verket presenteras som en dans- och performanceföreställning även om dansandet inskränker sig till det minimala. Den som hoppas på dans i någon samtida, modern eller annan bemärkelse kan bli besviken. Dansaren och skådespelaren Kristiina Viiala rör sig förvisso till musik, rätt vad det är står hon upprätt och lyfter armarna lite vagt, nästan parallellt med golvet samtidigt som hon gör vågrörelser med kroppen. Men framför allt pratar hon, ofta så uttryckslöst och tyst att det är svårt att höra vad hon säger trots att hon är mickad. Hon sjunger även låtar på engelska till inspelat ackompanjemang. Det är svårt att sjunga utan känslor så här spricker den nedtonade attityden upp en aning.
Talet framförs i monologform, bortsett från en kortare dialog med en inspelad mansröst, medan hon stökar runt bland prylarna på scenen. Det kan handla om horoskop (”jag är oxe”), då helst från 1950-talet, tillståndet på Merkurius där dagarna där är 1400 timmar långa, likaså nätterna, och antikens orakel där de satt i sina grottor.
Är det Kristiina Viialas uppgivenhet som får mig att tänka på ett mumintroll eller är det hennes lätta finska brytning? Hon pratar på om vad som händer i ett svart hål och om sina vänner som bjudit in till en ”remake” av sitt bröllop – ska hon gå? Enligt horoskopet bör hon acceptera alla sociala inbjudningar.
Hon får på sig en långhårig peruk och säger till slut att hon inte orkar vara orakel och veta hur allt ska bli, hon har sökt bakåt i historien för att hitta vägar framåt men ser inget ljus över framtiden.
Föreställningen är fullständigt crazy och ibland rolig, men det är som en sorts självironisk galghumor. På något sätt fångar föreställningens uppgivenhet känslan av att stå inför en framtid präglad av krig och kärnvapenhot. Inte så kul.

Merkurius spelas på MDT Stockholm 17–20.11 2022

Karin Kämsby