Ett rekviem med fantastisk dans, rörelse och bildteater

Alexander Ekman anfaller igen. Med Hammer, en sån där illröd som hänger bakom glas på offentliga platser och ska användas för att öppna en nödutgång och rädda oss alla. Nödläge, klimatet, kriget, pandemin – vi måste ut. Men står ändå kvar och tuggar: jag, jag, jag, ta bilder av mig, mig, mig.
Bilderna, dansarna och musiken sköljer över publiken i två timmar, och den här gången anfaller dansen bokstavligen hela premiärpubliken. I slutet av första delen kryper och klättrar dansarna ut över salongen. Och det är klart att vi tar bilder!
Fantasin ser inte ut att ha ett slut i Alexander Ekmans inre. Ett operahus och en stor ensemble med dansare som är med på noterna, och han öppnar
den ena fantastiska leklådan efter den andra. En midsommarnattsdröm, A Swan Lake, Play, Cow, Shift, Eskapist. Göteborgsoperans danskompani är Sveriges skickligaste stora ensemble för samtida dans, perfekt synkroniserade med varandra och samtidigt var och en personliga, kreativa medspelare i en komplicerad väv av bilder och påståenden med kroppar som utgångspunkt.
Verket är delat i två delar, den första en generöst gladlynt dansfest medan den andra bjuder in till svärta och skarp kritik av tillståndet i världen som en idiotisk talkshow. Först en härlig egotripp, sen självrannsakelse: vad är det vi håller på med? Hur länge till?
Dansfesten börjar med typisk Ekmaniana där dansarna i hudfärgade trikåer är som små människobarn i ett kollektiv av armar, ben och andning. Som alltid hos Ekman: Mikael Karlssons musik sveper in med tungt muller som skärs i stycken av ljuva stråkar. Gruppen ömsom tätnar till en klunga, ömsom slås isär till glesa öar. Ovanpå huden hamnar blommiga, färgglada kostymer – som alltid Henrik Vibskovs. I andra delen svart, svart med högklackade kängor som smäller argt och auktoritärt. För att plötsligt ömsa till galna fuskpälsar i en skarp vidräkning med samtidens självupptagenhet.
För så är det: en alltmer tydlig och skärpt kritik av vår tid och civilisation tar plats i Ekmans verk. Efter installationen Vanmakt för konsthallen Artipelag i Stockholm med anknytning till Förintelsen och referenser till många andra förintelser syns ett öppnare allvar i hans arbete. Perspektivet på individens vilsenhet och tillkortakommanden har alltid funnits där, och ofta har alla mänskliga ensamheter vid sidan av varandra understrukits som i Cacti eller Shift där varje dansare har en uppmätt kvadratmeter för sin dans. Sida vid sida, ensamma, likadana, men ändå tillsammans.
I Hammer drar Alexander Ekman hårdare i nödbromsen. Fantastisk dans, rörelse och bildteater i ett rekviem över hur vi låter den där hammaren för nödsituationer hänga kvar, oanvänd.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen.

Hammer spelas på Göteborgsoperan till och med 10 december.

Margareta Sörenson