En cirkus för vetenskaplig förundran

På Sundsvalls cirkusfestivals sista dag bjöd Erik Åberg och Jay Gilligan från Kompani Kapsel på en fascinerande vetenskapscirkus utifrån sina kompetenser som jonglörer och balanskonstnärer. Föreställningen är som en upphottad fysiklaboration där företeelser som tyngdlag och centrifugalkraft gestaltas och kommer till uttryck.
Det hela utspelar sig i allmänljus. Estetiken är avskalad och kläderna enkla – artisterna bär svarta jeans och grå t-tröjor. På scenen, inramad av en båge i metall, står bord, ställningar och olika föremål. Här finns dricksglas, käglor, pennor, bollar, träkonstruktioner, ett antal Newtons vaggor och en stor glaskula som Erik Åberg balanserar på sin panna.
När något särskilt ska hända slår någon av artisterna i en gonggong. Erik Åberg placerar ett fyllt vattenglas i en hink och snurrar med full kraft hinken i luften utan att vattnet spills ut. Innan dess har han balanserat samma vattenglas på en penna, på sin panna.
Kollegan Jay Gilliam slår i gonggongen. Ett bord står dukat med tallrik, bestick och ett glas med vatten. Snabbt rycker han bort duken från bordet. Grejorna står kvar men duken är borta. Får vi gissa på tyngdlagen?
De visar hur Newtons vagga fungerar. Den består av fem metallkulor som hänger på rad intill varandra i en ställning. När en ytterkula dras ut och släpps, faller den tillbaka med en smäll och ut flyger kulan på andra sidan. Sedan bara fortsätter kulorna att flyga ut och in i jämn takt, eftersom energi och rörelsemängd är oförändrade vid en elastisk stöt. Även gravitationen behövs för att det ska fungera.
När artisterna satt i gång alla sina Newtons vaggor bildar smällarna när kulorna slår i varandra en taktfast rytm och de börjar jonglera samt spela på xylofon och melodica i samma takt.
Ingenting i föreställningen är dolt, allt sker öppet. Mycket liknar trolleri, men vi får se hur det går till. I föreställningen ingår en efterföljande workshop då det ges möjlighet att ställa frågor och känna på grejorna. Både barn och vuxna dröjer sig kvar. Att vattnet stannade kvar i glaset när det snurrades runt i hinken förklaras av centrifugalkraften. Den till synes lätta glaskula Erik Åberg balanserade på huvudet i början av föreställningen visar sig vara blytung. Och de märkliga fyrkantiga träkonstruktionerna som går att vrida på så att de blir cirkelformade, har han byggt med hjälp av den japanska pappersvikningstekniken origami. Allt får sin förklaring.
I tider när fake news, konspirationsteorier och vanföreställningar gör sig breda är den här kreativa och underhållande gestaltningen av vetenskap och fakta både uppkäftig och välbehövlig.

Karin Kämsby