Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 februari 2024

Skicklig cirkus kring svårt tema

2022-11-03

Fakta:

Namn: Lola
Regissör: Taina Kopra
Musik: komposition och framförande: Hildur Hildur Guðnadóttir
Ensemble: Lumo Company, Finland, samproduktion med Jackson Lane Theatre, England, Artister: Hanna Moisala, Angeliki Nikolakaki, Ljusdesign: Ville Finnilä Kostym: Kitte Klemettilä Snickerier på scenen: Riku Rokkanen Ljud: Pekka Vesamäki
Plats: Scen: Sundsvalls cirkusfestival, Konsertteatern (Föreställningen hade premiär på Jackson Lane Theatre i London den 3 oktober 2018 )
» https://www.lumocompany.com/

Scen och salong vilar i mörker. Det hörs ett smällande ljud, som av en häftpistol. Ljuset går på. En mörkhårig kvinna, Angeliki Nikolakaki, hänger upp och ner i remmar. På golvet under henne sitter en blond kvinna i röd klänning, Hanna Moisala. Deras hjässor möts. De vrider sina huvuden sakta, åt varsitt håll.
De kommer ut på golvet. Hanna Moisala tar av sig klänningen så att båda bär likadana kortbyxor och bh. De inleder en dans, eller någon form av koreograferad gymnastik och rör sig med likadana, exakt avvägda rörelser.
Så får Hanna Moisala på sig klänningen igen. Hon tar också på sig ett lidande ansiktsuttryck och för handen mot huvudet som om hon glömt något. Gesten och det lidande uttrycket upprepas flera gånger under föreställningen och ska troligen föreställa att hon har problem med minnet och är ledsen för det. På sin hemsida skriver Lumo Company att föreställningen ”utforskar teman som ensamhet, socialt utanförskap och demens genom en lins av svart komedi och cirkus.”
Upplägget tycks vara att det är Hanna Moisala som spelar rollen av demensdrabbad medan Angeliki Nikolakaki agerar någon form av vårdare eller anhörig.
Flera andra konnotationer till demenssjukdom förekommer i föreställningen, till exempel kom ihåg-lappar (oläsliga från publikplats) som sätts upp med häftpistol. Det gör att föreställningen blir övertydlig, teatral och beskrivande, något som tar död på cirkuskonstens inneboende uttrycksmöjligheter. Cirkusartister har inte heller möjlighet att gå in i en rolltolkning till hundra procent samtidigt som de utför sina konster och deras kroppsspråk stämmer illa med demenssjukdomens.
Inslag av absurditet finns, som när Hanna Moisala tar häftpistolen och smäller fast en lapp i baken på Angeliki Nikolakaki, eller när hon serveras mat och äter upp rosen som står i en vas på bordet. Sedan dricker hon upp blomvattnet också.
Under de sekvenser där följderna av demens uttrycks med cirkusens språk fungerar föreställningen. Till exempel Hanna Moisala dansar ut sin förtvivlan på linan, eller när Angeliki Nikolakaki till ljudet av klapprande hästhovar sätter på sig ett hästhuvud och sedan kliver på Hanna Moisalas huvud där hon ligger på golvet helt avstängd. Båda artisterna är också mycket skickliga, Hanna Moisala på spänd lina och Angeliki Nikolakaki som luftakrobat.
Musiken i föreställningen av Hildur Hildur Guðnadóttir rör sig i den konstmusikaliska genren och skiftar mellan cello, piano och sång.

Karin Kämsby

Fler Recensioner

Annonser