Med Spinn på Folkteatern

Danskompaniet Spinn är i flitig rörelse, trots att det har bas i Göteborg är föreställningarna sällsynta här. Lis Hellström Sveningson passade på när Hannah Felicia äntligen fick hemmapremiär på Folkteatern.

Danskompaniet Spinn har hunnit fylla 12 år och är en mycket efterfrågad aktör, inte bara inom Danssverige, utan långt vidare. Som landets första professionella, integrerade kompani utmanar Spinn våra föreställningar om vad dans kan vara. I ensemblen finns dansare med och utan funktionsvariationer och de arbetar tillsammans på lika villkor.
Trots att hemmaadressen är Järntorget i Göteborg gäller det för göteborgare att hålla noga uppsikt efter föreställningarna. Ett flitigt turnerande och en bred verksamhet, där även undervisning och nätverkande är viktiga delar, alltsammans med internationell räckvidd, gör att kompaniet arbetar mycket på andra orter. Bara i år har de hållit 125 workshopar, berättar Spinns konstnärliga ledare, Veera Suvalo Grimberg. Och då återstår ännu två månader.
Pandemiavbrottet ovanpå det förklarar varför föreställningen Hannah Felicia fick sin Göteborgspremiär på Järntorget och Folkteatern först två år efter urpremiären i Kungsbacka.
Spinns internationella ansats är också tydlig i valet av konstnärliga team i uppsättningarna. För Hannah Felicia kommer koreografen Lára Stefánsdóttir, kompositören Högni Egilsson och ljuddesignern Þórarinn Guðnason från Island, där de är uppburna konstnärer.
Tillsammans med dansarna Felicia Sparrström och Hannah Karlsson har de skapat en tät duett som på fyrtio minuter skapar vibrerande laddningar och dynamik med systerskap som inspiration.
Spelplatsen är en orange cirkel, med publiken sittande runt omkring. Närheten förstärker spelets intima dimension. Högni Egilssons musik och andra ljud omsluter allt. Inledningsvis skapar Jonathan Fischhabers ljusdesign ännu en cirkel runt Felicia Sparrström i rullstolen. Ljuset understryker alla förskjutningar i koreografin. Hannah Karlsson närmar sig först varligt, men kontakten mellan de två kvinnorna blir snart mångtydig, ibland lätt våldsam. I armarnas rörelser koncentrerar koreografen Lára Stefánsdóttir hur kvinnorna värnar om sin integritet.
De kan omfamna och bära varandra och i nästa stund ta spjärn för att skapa distans. Deras samhörighet markeras med slingor målade i ansiktena. Och kostymerna består av samma, glänsande material.
Trots den lilla ytan är rörelseregistret brett, med rullstolen som integrerat element. Felicia Sparrström gör piruetter i den likaväl som Hannah Karlsson utmanas till balanser. Tvåsamheten rymmer både tillhörighet och konflikt.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson