Knitting Peace – motbilder i en värld av trassel

Sundsvalls Cirkusfestival inleddes med Cirkus Cirkörs Knitting Peace (2012) inför en stor och jublande publik i Tonhallen. Föreställningen, som har några år på nacken, hade nypremiär i Borås i januari i år och har turnerat i Sverige och utomlands. I den gestaltar regissören Tilde Björfors sin idé om att sticka för fred, men under turnén har vi fått krig inpå knutarna. Ivern att rusta för krig eskalerar både här hemma och utomlands.
Scenografin består av enorma sjok av garn, trassel, linor, trådar, nät och tyg som hänger ner från scenens tak och får scenrummet att likna en droppstensgrotta, skapad av mjuka material. Den används för att klättra och göra akrobatik i. Scenbildens färg skiftar från vitt och ljusa pasteller till mörkare toner, beroende på belysning.
Det börjar med att en kvinnlig artist, Nathalie Bertholio tar sej upp på ett podium till vänster, högt över golvytan. Hon har några stickade dockor som hon bollar med. Så ställer hon sig på en hand däruppe. Samtidigt håller hon fast en docka i tårna och flyttar den från den ena foten till den andra. Någon sjunger gällt och ihållande på ett främmande språk.
Föreställningen kan tolkas som en dröm om fred men också som en gestaltning av mänsklighetens dilemma. Till exempel i scenen där Tiziana Prota klättrar upp mot taket på en pinnstege samtidigt som hennes medspelare rycker undan de pinnar hon har passerat en efter en och det finns ingen återvändo. Ju högre upp vi klättrar, ju mer teknologiskt avancerad vår kultur blir, desto mer rycker vi undan möjligheten att klara oss när internet eller elförsörjningen kraschar. Cirkusartisterna klarar av sina utmaningar, frågan är om mänskligheten gör det. Vad föreställningen visar är att det skulle kunna vara möjligt.
Musiken av Samuel ”Looptok” Långbacka bidrar med sin genomgående puls till att skapa ett lugn i föreställningen, men när artisterna gör något riktigt svårt och ljudbildens vilda, råa skrällighet maximeras driver musiken upp spänningen. På så vis ges föreställningen en sammanhängande dramaturgi. I övrigt finns ingen uttalad berättelse.
Samuel ”Looptok” Långbacka är sin egen enmansorkester men får ibland stöttning på fiol av Alexander Weibel Weibel som bland annat utför konststyckena att spela fiol samtidigt som han balanserar på en stor boll modell garnnystan, eller dansar på lina.
Det är en sällsamt vacker föreställning, fylld av hisnande scener och skickliga artister. Som när Nathalie Bertholion kommer dinglande ner från taket i sitt cyr-hjul och river ner ett nät som hänger ner över scenen. Hon snurrar i sitt hjul, låter det falla, fångar det och går in i det igen. Men här finns också det jordnära, praktiskt påtagliga, som på slutet när stora stickade band rullas ut över publiken.
Så vad hjälper det att sticka? Kanske något. Föreställningens drömmande, meditativa lugn och artisternas förmåga att reda ut trassliga trådar ger en motbild, visar en alternativ väg.

Karin Kämsby