Slagkraftiga tidsbilder

Alexander Ekman sätter vår självbild under lupp. Med Hammer visar han och Göteborgsoperans danskompani att danskonsten kan spela en roll i vår samtidsdiskussion, skriver GP:s kritiker Lis Hellström Sveningson.

En tom scen, omgärdad av en låg mur, och en upplyst låda i fonden. Från den startpunkten bygger koreografen Alexander Ekman tillsammans Göteborgsoperans danskompani hela världar att fascineras, begrunda och skakas av. Hammer är ett allt igenom dansant verk som visar att en välgjord dansuppsättning har en roll att spela i vår samtidsdiskussion. Ingen kan lämna Göteborgsoperan oberörd.
Det är samtidsmänniskans självbilder och vad de gör med gemenskapen som Ekman iscensätter. Han håller själv som vanligt ett brett grepp om föreställningen, men kompositören Mikael Karlsson, dramaturgen Carina Nildalen, kostymdesignern Henrik Vibskov och ljusdesignern Joakim Brink är oavvisligt delaktiga i resultatet. Och de trettio dansarna förstås. Koreografen är noga med att påpeka att verket har vuxit fram i samarbete med dem. Han praktiserar en fruktbar metod av att ge och ta och med ett toppkompani som Göteborgsoperans blir utfallet lysande. Men ursprungsidén är hans egen. Hammers två akter ställs i stark kontrast till varandra, med publiken som ett, intet ont anande, kitt.
Den förste dansaren vi ser placerar en stor, röd slägga i lådan i fonden. Det är alltså ett skåp för nödsituationer, likt de som sitter på tåg och spårvagnar, för att passagerare ska kunna ta sig ut vid fara. Men än ljuder inget alarm, lådan glider sakta upp mot taket medan fler dansare i dämpat ljus kliver över muren och formar en tät grupp. Alla i hudfärgade, kroppsnära kostymer. Som en organism rör de sig över scenen, Alexander Ekman behärskar suveränt den stora ytan och bjuder på häpnadsväckande masseffekter till Mikael Karlsson stråkar, som plötsligt kan avbryts med ett överraskande Bom!
Koreografin har en tydlig riktning mot gemenskap. Den omgärdande muren rivs, famnarna öppnas och det är schwung i dansarna steg.
Ett starkt flödande ljus välkomnar färgen. Frida Dam Seidel virvlar in i en mönstersprakande klänning och lekfullt rullande, vida rörelser. Med Henrik Vibskovs kostymer i fantasifulla snitt blir snart alla dansarna rörliga färgklickar på scenen. Här kan män dansa i klänning och kvinnor i kostym, allt är en lustfylld och tillåtande orgie i viga rörelser. Koreografin är krävande, men dansarna utstrålar bara en bubblande glädje medan de hoppar och lyfter varandra med livsbejakande energi. Faller någon skyndar andra genast till.
Mikael Karlssons musik är en integrerad essens, en stadig puls som med förskjutningar bidrar till nya stämningslägen. I ett parti är koreografin loj, med rörliga höfter och känslan av fri dans på klubbdansgolvet.
De fina formationerna är genomgående. Ur kollektivet utkristalliseras individer i solon som spelar mot gruppen. Här finns också duetter som variation till ensemblerna. Aldrig blir det statiskt. Livsglädjen förtätas ytterligare i några starkt erotiskt laddade duetter. Karlssons stråkar till dessa kärleksmöten kunde lätt ha verkat banala, men musiken är fyller ytterligare den extas och ömhet som dansen uttrycker.
Det dynamiska uttrycket smittar, det känns logiskt att dansarna tar steget över rampen och kliver runt bland publiken. Här är det tillåtet att ta fram mobilen, att ta en selfie med dansarna uppmuntras. Men omärkligt händer något i kropparna. Dansarna börjar posera, ett beteende de tar med sig tillbaka till scenen.
Hur många klick och likes hann du få för de bilder du hann posta i dina kanaler under den långa pausen? I andra akten hamnar vi rakt i självupptagenheten. Den glada gemenskapen har ersatts av isolering i en mörk och kantig miljö med dansarna i svarta, smarta kläder och skyhöga platåskor. Dansarna agerar lyhört i omsvängningen.
Till ödesmättad musik poserar de utstuderat framför spegeln, alla har tillgång, speglarna är fiffigt arrangerade med scenografins kuber. Koreografin handlar nu om att utmärka sig, som att spreta med benen och slå platåklackarna rytmiskt i golvet. I gruppen gäller det att komma längst fram för att synas mest. Inbjudande steg är ersatta av avvisande sparkar och gester, där platåskorna ger extra effekt. ”I am” ljuder som ett mantra.
Det är tydligt och bra så. Den grova satiren med en talkshow i utflippade kostymer och regisserade applåder skjuter över målet. Annars har Alexander Ekman, med tätt stöd av dramaturgen Carina Nildalen, ett fint handlag med helaftonsformatet. Det finns dynamik och linjer i ett skeende som inte behöver förstås, men som tar sikte på både intellekt och känsla.
Släggan tas, förstås, i bruk och skapar ett brott. Vart eftertanken då leder lämnar Alexander Ekman och Hammer till åskådaren att bestämma.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Hammer spelas till och med 10 december.

Lis Hellström Sveningson