Naturnära och dystopiskt

Skånes Dansteaters är tillbaka på sin stora scen med ett nytt spännande dubbelprogram.
Scenen fylls av kreativ energi då sex dansare tar plats barfota i mjukt föränderliga kläder och stora jackor, vilka kan ställas på scen som en del av scenografin. Den ser ut som ett landskap med berg i bakgrunden, och en handgjord matta med mönster av en berghäll, som en del av miljön.
I sitt nya verk Once a Whisper har Helena Franzén återvänt till naturen, hennes stora källa till inspiration, där hon skapar sin speciella koreografi med talande växter och dansande människor som gestaltar det känsliga, det sårbara, det taktila till kongenial pianomusik av Joep Breving.
I början rör sig dansarna i de stora jackorna med visst utagerande rörelsemönster, senare ett nedtonat med mer fokus på ultrarapid i sina långsamma dynamiska rörelser, som i stumfilm.
Det är poetisk dans med en mjuk men kraftfull inriktning som skapar olika lager av tid, i denna existentiella föreställning, inspirerad av Louise Glucks poesi, som blir till ett poesins samlande nu, i tid och rum.

Titeln på Johanna Nuutinens Zero-Zero betyder att helt och hållet sakna sikt, att inte se någonting, av yttre skäl som dimma – eller inre skäl som dysterhet. Denna titel blir till en lek med ord och bild, att se och inte se vad de tre dansarna skapar på den lilla scen där de framträder under en smal ljusstrimma, med blixtrande snabba ljusglimtar där de barfota dansarna och bara syns i extremt korta ögonblick.
Så börjar denna futuristiska föreställning, som snarare är filmisk (än poetisk) i sina uttryck, där snabba utspel görs som snabbt försvinner i mörkret- som i en klassisk stumfilm. Den har ett maximalt fokus på människan och rörelsen, nästan kameramässigt, tillsammans med dystopisk ljudbild som anslår en dov stämning.
Zero-Zero kan även betyda att förlora sitt perspektiv, här månne medvetet, med en undertext av vad de tre dansarna skapar på scen, nya, föränderliga – eller sorgliga – perspektiv på vår egen tid.
Det är en filmisk dansföreställning som tycks leka med sin egen estetik, där ljuset ständigt förändras, från det smala ljus i taket som sänker sig över den lilla scenen- på scenen, till att hamna på sidan, sedan ljus underifrån, därefter blir det till en inramning av de tre dansarna, som i en filmruta- eller en tavla i en ram.
Skulle det kunna vara en framtida dystopi eller månne en indirekt gestaltning av dagens läge i världen är frågor att ta med sig efter denna föreställning.

Once a Whisper av Helena Franzén
Koreografi: Helena Franzén Musik: Joep Beving
Scenografi: Jason Sothgate Kostym: Helle Helle Carlsson
Ljus: Joonas Tikkanen Video:Håkan Jelk
Dansare: Tomas Cervinka, Samuel Denton, Jure Gostincar,
Kat Nakui, Marion Rastouil, Emma Välimäki

Zero-Zero av Johanna Nuutinen
Koreografi: Johanna Nuutinen Musik: Tuomas Norvio Scenografi: Jason Southgate
Kostym: Helle Carlsson Ljus: Tuomas Tikkanen
Dansare: Maria Pilar Abaurrea Zardoya, Ange-Clementine Hiroki, Michael Marquez, Danspraktikant: Berta Ramirez

Ingela Brovik