Hjärtats sång

Säsongen 2022/23 på Opéra Garnier i Paris inleddes med verket Cri de coeur (Uppriktiga uttryck/Att sjunga ut) av norske Alan Lucien Øyen. Det är ett unikt verk mitt emellan dans, teater och film som i sina slingrande berättelsemeandrar löser upp verkligheten och fiktionen… Till följd av pandemin tog det hela två och ett halvt år från att uppdraget initierats av balettens före detta konstnärliga ledare Aurélie Dupont, som avgick i somras (vars tjänst än idag är vakant), tills verket fick se dagens ljus. Resultatet är en 2,5 timmar lång fresk där dansarna från Parisoperans Ballet talar lika mycket som de dansar. Det sker för första gången i detta illustra hus och det är en utmaning som kompaniet klarar med glans. Till deras led har en alldeles speciell gäst inbjudits, Héléna Pikon, som ända sedan 1980-talet har varit en av de uttrycksfulla medlemmarna i Pina Bauschs Tanztheater och som även medverkade i Alan Lucien Øyens Bon Voyage, Bob, som han skapade för gruppen i Wuppertal 2018.
Samtidigt som ridån går upp blottläggs omedelbart känslan av förestående död. Huvudpersonen (Marion Barbeau, vars skådespelartalang upptäcktes i Cédric Klapischs senaste långfilm En Corps) är en ung kvinna som plågas av cancer. Runt henne finns ett galleri av märkliga karaktärer, som börjar med Personne (Ingen), hennes imaginära vän (gestaltad av den gåtfulle Antonin Monié), Héléna Pikon, en i sina gripande omsorger moderlig och melankolisk figur samt en kolerisk son (spelad av Alexandre Boccara som går helt upp i sin roll). Till detta fiktiva drama tillförs replikskiften där dansarna berättar om händelser ur sina egna liv, och kallar varandra vid sina rätta förnamn och väcker drömmar och rädslor till livs. Dialoger födda ur inbördes samtal initierade av Øyen under den kreativa processen utgör grunden för verkets fragmentariska berättande, där gränserna mellan sanning och falska pretentioner hela tiden suddas ut. Rörelserna, som är utförliga och smidiga, smälter in i orden, till en koreografi som blir desto mer uttrycksfull av att varje dansare har uppmuntrats att hitta sina egna gester under improvisationssessionerna. Den enormt läckra scenografin understryker förvirringen mellan verklighet och fiktion genom det komplexa spelet med de rörliga skiljeväggarna, tillsammans med trompe-l’oeil-dekorationer och livevideo-projektioner på en stor skärm. Vissa scener är andlöst vackra, som måltiden mellan mor och son till ljudet av en gammal barnramsa, eller när det dansas ”danse du crabe”, (som en krabba) med djupt böjda knäveck, ända ned till magen. Framförd av Marion Barbeau och Axel Ibot, signalerar den cancerns obönhörliga övertag.
Andra scenen framkallar ett roade leende: som fastighetsmäklaren som presenterar Parisoperans foajé de la danse med sina stora speglar och sina enorma ljuskronor strålande av tusentals lampor som en utmärkt investering. Eller när operans hierarki hånas: Endast solisterna utrustas med en bärbara mikrofoner på scenen, medlemmarna i balettkåren måste be om en vanlig mikrofon när de vill bli hörda. Utan att glömma de mer ovanliga passagerna, som den som i skepnad en tam ödla (Laurène Levy) sväljer flugor mellan två tirader av ord. Cri de coeur är både ett frikostigt och förvirrande verk, med stark grad av känslomässig inverkan där berättelserna ofta blandas och trasslar in sig i obskyra labyrinter, tillräckligt för att somliga åskådare ger upp redan i slutet av första akten, men de som kommer tillbaka till den följande applåderar desto högre.

xxxxxxxxxxxxx

Cri de cœur

La saison 2022/23 à l’Opéra Garnier a démarré avec Cri de cœur du Norvégien Alan Lucien Øyen, une pièce singulière entre danse, théâtre et cinéma qui interroge la réalité et la fiction à travers des méandres vertigineux. Commandé par Aurélie Dupont, ex-directrice du ballet qui a démissionné l’été dernier (son poste reste encore vacant à ce jour), le spectacle a mis deux ans et demi pour voir le jour, pandémie oblige. Le résultat est une fresque envoûtante de 2 heures 30, dans laquelle les danseurs du Ballet de l’Opéra de Paris parlent autant qu’ils ne dansent. Une première dans cette illustre maison, un défi dont la troupe sort avec brio. Pour les accompagner, une invitée d’exception, Helena Pikon, figure emblématique du Tanztheater de Pina Bausch depuis les années 1980et qui figurait dans Bon Voyage, Bob, la pièce créée par Oyen pour la compagnie de Wuppertal en 2018.
Dès le lever du rideau, l’ombre de la mort plane. L’héroïne (Marion Barbeau, dont on a découvert le talent d’actrice dans le dernier long métrage de Cédric Klapisch, En Corps) est une jeune femme rongée par le cancer. Autour d’elle, une galerie de personnages étranges, à commencer par Personne, son ami imaginaire (l’énigmatique Antonin Monié), Héléna Pikon, figure maternelle et mélancolique à la justesse poignante, un fils en colère (un Alexandre Boccara très habité par son rôle)… À cette trame fictionnelle se greffent des échanges où les danseurs se racontent des bribes de leur vie, s’appellent par leur prénom, évoquent leurs rêves et leurs craintes. Des dialogues nés des cercles de parole initiés par Oyen pendant le processus de création servent de base à la narration fragmentée de la pièce, où les frontières entre vérité et faux semblants sont sans cesse brouillées. Les mouvements, amples et déliés, se fondent dans la parole, une chorégraphie d’autant plus expressive que chaque danseur a été encouragé à trouver sa propre gestuelle lors des séances d’improvisation. La scénographie ultra léchée prolonge le trouble entre réalité et fiction à travers des jeux complexes de cloisons mobiles, de décors en trompe-l’œil et de projections vidéo en live sur un grand écran. Certaines scènes sont d’une beauté saisissante, comme ce repas entre la mère et le fils au son d’une vieille comptine, ou cette danse du crabe, tout en pliés profonds, qui vous prend aux tripes. Interprétée par Marion Barbeau et Axel Ibot, elle signale l’avancée inexorable du cancer. D’autres séquences provoquent un sourire amusé : l’agent immobilier qui présente le foyer de la danse avec ses grands miroirs et ses lustres brillants de mille feux comme un excellent investissement. Ou lorsque la hiérarchie de l’opéra est tournée en dérision : sur scène seuls les solistes sont équipés d’un micro porté, les membres du corps de ballet doivent réclamer un microphone classique lorsqu’ils veulent se faire entendre. Sans oublier les passages plus incongrus, comme cette apparition d’un lézard domestiqué (Laurène Levy) qui gobe des mouches entre deux tirades. Cri de cœur est une œuvre foisonnante et déroutante, à forte portée émotionnelle où les récits se mêlent et s’emmêlent dans des labyrinthes souvent abscons, de quoi perdre certains spectateurs à la fin du premier acte. Ceux qui reviennent pour la suite applaudissent d’autant plus fort.

Simona Gouchan