Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 03 december 2022

Kungliga Operans 250-årsjubileum i ett sjunkande skepp med ett fladdrande färgglatt flaggspel

2022-10-26

När Operan ska jubilera och fyller kvartsmillenium så görs det med glada färger och höga tillrop, men om vi tittar på hur Operan har det i sitt gamla slitna hus med sin balett och ensemble som är världens tredje äldsta efter Parisoperan och Mariinskijteatern i Sankt Petersburg, så står det faktiskt inte så bra till. De musiska teaterkonsterna trängs i en byggnad med otroliga problem, en trång gammal scen med lutande golv (ja det är byggt så) och i enormt stort behöv av renovering. Under Operan går Stockholms mäktigaste kloakledningar och tyvärr är byggnaden i ett så tragiskt skick att stanken stiger upp genom vissa delar av byggnaskroppen, som dock inte är lika gammal som själva ensemblen.
Kanske detta prekära läge rimmar väl in med ett av jubileumsprogrammets höjdpunkter, en opera efter Lars von Triers film Melancholia med nyskriven musik av Mikael Karlsson. Det kommande trippelprogrammet med koreografier av Hlín Hjálmarsdóttir, Alexander Ekman och Ohad Naharin kan nog också komma att innehålla en hel del kulturkritik.
Redan den 8 november släpps biljetter till Jubileumsgalan – Kungliga Operan 250 år som med endast tre föreställningar bjuder på återblickar med utdrag ur repertoaren. För balettens del blir det naturligtvis spännande med ett utdrag ur Don Juan i koreografi av Regina Beck-Friis, som annars har dansats på Drottningholms Slottsteater. Som ett exempel på moderna klassiker ska vi sen få se Balanchinnes Tema och Variationer, ett program som redan kommer att ha hunnit visas många gånger under hösten. Vad är motivet till att redan visa det igen på jubileumsgalan? Speciellt som Balanchine knappast har några särskilda band till vår Kungliga Balett?
Det hade väl varit betydligt rimligare att exempelvis ge ett utdrag ur Birgit Cullbergs Fröken Julie eller Månrenen, eller varför inte något ur Svenska Balettens repertoar? Det sistnämnda kunde ha ordnats med hjälp av att bjuda in franska Ballet de Lorraine som på sin repertoar har Relâche. Det skulle också ha varit ett fint exempel på en svenskt-franskt samarbete, som kunde påminna om Kungliga Balettens franska rötter, men också dess stormiga historia. Dessutom firar ju också Svenska Baletten sitt lite utdragna 100-årsjubileum ackompanjerat av en fin utställning på Dansmuseet, se dansmuseet.se/svenskabaletten100ar/
Alternativt kunde, istället för den så malplacerade Balanchine, de danska vännerna i Den Kongelige Danske Ballet ha bjudits in för att framföra något ur Bournonvillerepertoaren. Pappan till den berömde Auguste Bournonville som la grunden för den världsberömda danska balettstilen, hette Antoine Bournonville och var en del av Gustav III:s kungliga balett innan han sökte sig söderut. Ytterligare ett lämpligt inslag kunde ha varit ett utdrag ur någon av de sagobaletter som Marie Taglioni dansade. Svensk-italienska Marie var visserligen bara en liten bebis när hon lämnade landet, men hon och hennes italienska far, balettmästaren Filippo Taglioni la grunden till tåspetstekniken. Alltså är även den en avknoppning av Gustav III:s satsning på sin Kungliga Ballet.
En berömd koreograf som också som skapade för Kungliga baletten var Anthony Tudor, hans Ekon av trumpeter hade urpremiär i Stockholm och den har också televiserats av svt 1968. Den finns ”available for production” på koreografens hemsida, och inget inget kunde vara mer aktuellt idag än denna antikrigsbalett, www.antonytudor.org/ballets/echoing-of-trumpets
Den tredje baletten i jubileumsprogrammet är Alexander Ekmans underhållande och satiriska verk Cacti, det hade varit kul om Alexander Ekman hade fått möjligheter att skapa något helt nytt, och fabulera kring vad som känns aktuellt just idag, kanske hade han inte hade tid till det, för samma Cacti återkommer senare i trippelprogrammet med verk av Hlín Hjálmarsdóttir och Ohad Naharin.
Det som framför allt är viktigt för konsternas fortsatta överlevnad under Kungliga Operans tredje århundrade är nu att använda jubileet till att peka på vikten av att de får ta plats i ett rimligt teaterhus.
Operahuset vid Gustav Adolfs torg kan inte längre husera moderna produktioner. Om det inte är tänkbart att ha gamla Operahuset kvar som en sidoscen, vore det bättre att låta den växande statsförvaltningen ta över gamla Operahuset, precis som de redan har tagit över byggnaderna i kvarteret Vinstocken i vid Gustav Adolfs torg. Det som är viktigt för det fortsatta skapandet är ett nytt modernt operahus, ett Musikens hus, gärna vid Masthamnen på Södermalm med utsikt över Saltsjön i närheten av Fotografiska. Här intill finns debattinlägg som pläderar för detta förslag www.danstidningen.se/2020/02/28/bygg-musikens-hus-och-radda-gamla-operan/
På så vis blir inte det gamla operahuset inte sönderrenoverat, för scenen är helt enkelt för trång för att kunna husera nutida samarbetsprojekt inom scenkonsterna.
För övrigt ska under jubileumsåret även baletten Le Corsaire visas, och det sägs vara något som aldrig tidigare har satts upp på Operan, och det är väl i så fall för att det knappast går att tänka sig ett mer nattståndet verk. Musiken är inte speciellt rafflande och en av scenerna visar en slavmarknad. Intressant kan ju också vara att i samband med detta ta tillfället i akt att säga något om den vita slavhandel som är ämnet för just denna balett. Inte så få skandinaver såldes även som slavar av Korsarer, det vill säga sjörövare, både före och samtida med att Kungliga Baletten grundades. Det får man veta mer om i ett av de utmärkta programmen av Vetenskapsradion historia sverigesradio.se/avsnitt/62336
Varför har det för balettens del blivit ett så märkligt och appart urval till jubileumsåret? Kan det hända att bristen beror på att Kungliga Baletten borde få en egen styrelse och inte styras av samma styrelse som handhar den musikdramatiska delen av verksamheten?
Det finns förstås tillräcklig kunskap och historisk medvetenhet inom huset, men styrelsen, eller den nuvarande balettledningen har inte lyckats inhämta den kunskap som finns inom huset, baletten behöver en vettigare och kunnigare och mer gedigen ledning. Inte bara ett byte av balettchef.
På den tiden Kungliga Baletten fyllde 125 år hölls även seminarier och man samarbetade med Stockholms universitet och teatervetenskapliga institutionen. Forskare från jordens alla hörn bjöds in. Den här gången verkar det mest ha satsats på färgglad marknadsföring. Vi får i ett pressmeddelande veta att: ”Under hela året samarbetar Operan med konstnärerna Cooper & Gorfer, som har fått fria händer att visualisera sångarna, dansarna och musiken, och de gör det med både film och stillbilder.” Det ser ut som en slags branding i stil med att sälja in vilken produkt som helst.
Vad vi kan konstatera är att Stockholm har tre fotbollslag, vart och ett av dem har en egen jättearena som går med mångmiljonbelopp i back på skattebetalarnas bekostnad, för att inte tala om vad allt huliganvåld kostar. Att däremot satsa på ett hus för våra hårt trängda musiska konstarter för en av Europas äldsta ensembler som faktiskt förvaltar ”Skimret över Gustavs dagar” verkar sitta hårt åt.

Ann-Marie Wrange

Läs med om jubileumsprogrammet på: www.operan.se/forestallningar/jubileumsgalan-kungliga-operan-250-aar/

Fler Nyheter

Annonser