Våld, utsatthet och ett visst litet hopp

Dansarna lämnar scen. Varför får vi inte applådera? Eller, varför applåderar vi även fast dansarna lämnat scen? Varför lämnar dansarna scen innan vi fått tacka dem? Vad finns där att tacka, applådera för? Någon gråter. Någon andas häftigt. Någon rycker, nervigt i axlarna. 70 minuter har gått. 70 minuter av rörelse, ljud, ljus. Av ljud, rörelse, ljus. Av repetition av ljud, rörelse, ljus. I ett mycket mörkt mörker.
BLKDOG är smärtsam att bevittna och lyssna till. Den uttrycker smärta genom hackiga rörelser, det dova ljuset, och ljudets egna, enkla men högröstade smärta. Dansen är mer vardagens egna rörelser än koreograferad hip hop.
Här finns egentligen inga flöden, inga breda drag. Vi följer med de sex dansarnas berättelse, eller försök till berättelse genom avbrott, våld, våldtäkter, självskador, ensamhet och det är barntillåtet. Det fascinerar. Och väcker sorg.
Jag har läst någonstans att BLKDOG är Botis Sevas egna, känslomässiga uppgörelse med sitt faderskap. Med den kärlek som väcktes när hans son föddes samt den oförmåga detta innebar. Samtidigt är BLKDOG barnets egen resa. Dansarna är ofta på golvet. Tuggar sig fram över scenen långt ner på knä. Håller ibland någon i handen. Någon som är upprest, vuxen. Och ändå, är inte detta ungdomens språk, ungdomens egen dans?
Hip hop-fladdrandet, huvorna under, över, genom skärmandet, tecknen, symbolerna för: ha ha, lurade dig, tummen mot näsan, lillfingret mot offret och sen raka vägen mot basebollträet, skjutningarna, ovilligheten att erkänna sitt eget ansvar.
En efter en faller offer för gruppens utsatthet. För gruppens våld mot gruppen. Och här nånstans, i mitten av BLKDOG, blir jag plötsligt så himla ledsen. Hur mår våra barn idag? Vad har de för liv? Vad har vi skapat för förutsättningar för dem att känna sig trygga, våga ta risker, våga leka, lära, leva tillsammans utan att göra sig själva eller andra illa?
Jag tänker på mina egna barn. Jag tänker på andras. Jag tänker på vår mycket mörka, våldsamma tid och likt Botis Seva, reflekterar jag över hur möjligen religion, tro, Gud, är det enda som återstår för oss människor som bestämt sig för att våga fortsätta men ändå känner smärta, och ofta upplever en sammansatt känsla av depression. Vad återstår annars? Arbete? Väntan? Finns där en framtid för de unga med en tydlig känsla av sammanhang? Hur skapar vi det snabbt, fort, bestämt och tydligt?
Att tro på Gud blir ett möjligt svar. Hur det än gestaltar sig. Men räcker det? Tydligen inte. För även fast BLKDOG avslutas med hymner, korus, någonting som skulle kunna kallas ljus, hopp, så återstår arbetet, mötet, vardagsgåtan: att stå kvar, vara närvarande och fortsätta omsorga i denna mycket hårda, kalla vind och miljö. Det är ingenting en gör genom att applådera eller fastna i uppgiven sorg.
BLKDOGs uppmaning: ”Daddy, can you read me a story”, kommer tillbaka till föräldraskapet och den nödvändighet som innebär att älska sina barn oavsett. Varje dag, varje timma och sekund.
Något dagens samhälle, i UK, Sverige, världen, misslyckas med att genomföra. För alla lika, med allas lika rättigheter som grund, barn och vuxna. Därav våld och ensam fundamentalism.
Dansarkollektivet Far from the Norm väcker i BLKDOG allt detta med sina all in 70 minuter. Vad finns där att applådera, som sagt.
Jag skakar i regnet på vägen hem. Ringer min son men inget svar. Lördagskväll 2022, sent i oktober, sent på jorden.

Karl Svantesson