Det ensamma sökandet till tröst av Bach

Turnéer är ett viktigt inslag i Sveriges dansliv, där infrastrukturen fortfarande är svag. Genom turnéer kan mer dans produceras och även fler åskådare få chans att se den. I Halland finns Rum för dans, en regional verksamhet som med stor känsla för kvalitet sedan många år både turnerar gästspel och arrangerar attraktiva residens, vilket betyder att danskonstnärer erbjuds möjligheter att skapa nya verk. Flera av de stora svenska koreograferna är återkommande hos Rum för dans.
Örjan Andersson med sitt Andersson Dance Company hör till dem. Jag behövde inte åka längre än till Kungsbacka teater för att få se Partita no. 2 – sei solo.
Verket är en fortsättning på ett flerårigt samarbete mellan koreografen Örjan Andersson och musikerna i The Scottish Ensemble. Med osviklig musikalisk känslighet har vi sett Andersson blanda dansare och musiker på scen. Den här gången är det en enda musiker, den gudabenådade violinisten Jonathan Morton, som med Bachs musik möter fem dansare.
Verket hade premiär för ett år sedan och andas stämningar från pandemin. Ödslighet och längtan är drivande känslor. Scenrummet är begränsat av stora, vita presenningar som hänger lite på trekvart. Ytan är inledningsvis tom, men översköljs av ett stadsbrus, hämtat från ett pandemistängt Amsterdam av ljuddesignern BJ Nilsen. Klockklang påminner om att lördagsföreställningen ges vid helgsmålstid.
När bruset stillnar hörs en violin från kanten, men innan Jonathan Morton når scenen intas den av en dansare, Sofia Sangregorio. Med expansiva rörelser söker hon, mäter ut och fyller rymden runt omkring sig. När Morton kommer in uppstår en försiktig ögonkontakt. Mera fart blir det när Takuya Fujisawa lekfullt yr runt på scenen, uppenbart på jakt efter kontakt. En virvlande grupp med alla dansarna följer. Musik och andra ljud förstärker myllret. Anderssons koreografi är som vanligt uppsluppet dansant och musikaliskt stringent på samma gång och dansarna vackert följsamma. När de ställer sig tätt på led ser vi plötsligt efterlängtad tunnelbaneträngsel.
Så formas scenerna i en ständig växling mellan grupper och individer. Mest framträder den ensamma människan. Även när de vita, avskärmande sjoken rivs ner och öppnar en större frihet i rummet är kontaktförsöken avvaktande. Det vilar ett melankoliskt sökande över hela Partita no 2. – sei solo. Till sist ljuder violinen alldeles ensam.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson