Heteronormativitet under diskussion i Diálogos på Stonewall med Ballet Hispánico
Från den 15 september till 15 oktober firas National Hispanic Heritage Month i USA. Ballet Hispánico firar detta med ett flertal event och uppträdanden, däribland Diálogos at Stonewall. Ett panelsamtal kallat Reimagining Heteronormativity in Dance hölls den 22 september på Stonewall Inn i New York City där historiskt avgörande händelser i kampen för lgbtq+ rörelsens rättigheter har ägt rum. (den 28 juni 1969 inträffade The Stonewall Riots som vidare kom att ge upphov till The Gay Right Movement).
Isbelle Valtchanov var med om diskussionen på The Stonewall Inn, som ligger på 53 Christopher Street, Manhattan, New York.
Diskussionen leddes av Ballet Hispannicos ansvariga för inkludering (Engagement and Inclusion) Tamia Blackman-Santana, och de inbjuda paneldeltagarna var; Eduardo Vilaro (koreograf och konstnärlig ledare för Ballet Hispanico, Sergio Trujillo (även han mångfaldigt prisbelönad koreograf med fokus på Latinex kultur), Dre Torres (Universitetsutbildad koreograf och pedagog med inriktning på stepdans), Angelica Torres (Modell, skådespelare och Lgbtqi+ aktivist med speciellt fokus på marginaliserade grupper), Sam Ratelle (konstnär, kostymör och stylist som även arbetar med marknadsföring med fokus på Lgbtq+) samt Jason Rodriguez (Vouging dansare som haft Benny Ninja som lärare som fått många utmärkelser). Debatten utforskade kopplingarna mellan konst, social rättvisa, och Latinx-kultur. Ballet Hispánico hade i samarbete med The Ali Forney Center och the Stonewall Initiative tagit initiativet till diskussionen om omgestaltning av heteronormativiteten inom dansen.
Som svaret på Tamia Blackman-Santanas fråga om vad som har förändrats inom rättighetskampen sedan Stonewall Riots ansåg Angelica Torres att rörelsen fortfarande kämpar med rätten till autonomi över sina kroppar och för sina medborgerliga rättigheter och sa att ”Vi är i spetsen för en rörelse med mycket större visuellt fokus än på den tiden”. Angelica Torres sa bland annat även att ”Vi är människor som är förtjänta av möjligheter i samhället och att få komma ut i ljuset”, och nämner vad som i högre grad präglar mångas verklighet inom rörelsen som hemlöshet och sexuella trakasserier och våld. Ett viktigt tillägg som Angelica Torres gjorde var: ”Det finns fortfarande många människor som tycker att de har rätt att låtsas vara som vi är, som försöker stjäla vår roller, det måste bli ett slut på det.”
Jason Rodriguez fick den utmanande frågan som gällde danskonstens väsen, eftersom Ballet Hispanico hade fått ett aggressivt mail som påstod att ”dansen var den ”Gayste av alla konstarter”. Jason Rodriguez fick också frågan ”är fortfarande danskonsten mansdominerat heteronormativ?” Jason Rodriguez menade att det var trist att fortfarande idag få höra sådant, men att danskonsten verkligen inte en queer elle gay konstart: ”Dansen är till för alla som vill utöva den och för mig betydde dansen att jag kunde bygga upp mitt självförtroende”, och Jason Rodriguez betonar att dansen var mycket utvecklande för självsäkerheten och identiteten, men dessvärre hittade Jason Rodriguez inte fram till dansen förrän i 18-årsåldern. Fundamentalt är att dansen är till för alla och envar att utvecklas efter eget val. ”Dansen är ett språk som du utvecklar efter år av träning,” säger Jason Rodriguez som menar att dansen är ett språk för den som har något att uttrycka. Danskonsten är fortfarande mansdominerad, men att det tack vare dagens nya möjligheter till spridning av information förhoppningsvis finns möjligheter till förändring.
Tamia Blackman-Santana ställde många andra olika frågor till de inbjudna paneldeltagarna, som gav väldigt tankeväckande, berörande, och intressanta svar, utifrån egna sina olika bakgrunder och erfarenheter och upplevelser inom scenkonsterna gav de olika svar, men alla var samtidigt överens om hur vi ska jobba bort heteronormen inom dansscenen — Dans är för alla, och att det finns rum för alla oavsett hudfärg, sexualitet och könsidentitet. Inte bara dansindustrin, utan samhället behöver ”omskolas” och lära sig att acceptera alla och kunna representera alla sorters människor i dansindustrin med mera. De visade även upp filmklipp med Ballet Hispánicos repertoar och hedrade kompaniets grundare den banbrytande Tina Ramirez som tyvärr gick bort den 6 september i år och det var hon som utifrån lokal liten dansgrupp lyckades utveckla Balett Hispannico till det intressanta kompani med egen dansskola det är idag.
I slutet på paneldiskussionen visades en dokumentärfilm upp om Ali Forney, en icke-binär ungdom som tvingades leva på gatan. Ali var hänvisad till jobba på gatan och var beroende av droger för att stå ut. Ali och ett fåtal nära vänner till hen informerade människor de mötte om HIV och “säkert sex”. Under senare delen av 1900-talet mördades många icke-binära och transpersoner som av omständigheterna tvingats till prostitution i New York. Den endast 22-åriga Ali mördades 1997 på grund av hur hen identifierade sig själv. The Ali Forney Center som grundades 2002, för att ge hemlösa lgbtq+ ungdomar skydd och hjälper dem att utveckla sina liv på egna villkor. Ali Forney Center har tyvärr inte plats för alla, väntelistan är dessvärre lång, men sättet att arbeta för lgbtq+ rättigheter är framgångsrikt.
Hela paneldiskussionen och filmerna från Ballet Hispanico och och från Ali Forney Center finns att se här på Ballet Hispánicos hemsida.
Fler Debatt & Krönika
